Once upon a time on a (small) island

Apropå föregående inlägg, så blev det så att jag kom att tänka på sommaren 2005.

När jag åkte till Mallis för att utveckla det hela. Fjortontusen för en bartenderkurs. Vår uteplats känns inte ett dugg som Australien, den känns som Mallorca. Rättare sagt, ibland får den mig att känna mig som om jag var tillbaka på Mallorca.

Låt mig visa varför...

Japp, det var vackert och svettigt och alldeles solbränt underbart.

När vi inte spenderade timmarna på Pachas och pluggade, teori och praktik, eller åkte omkring till massa bodegor eller destillerier...



... spenderades tiden så här.

Men allra mest så här...
Ibland var det festligt och fint med avslutningsmiddag och betygsutdelninginne i Palma ...

Men sen så lyckas man hamna i situationer som dessa och dessutom fastna på bild. Det hjälpte inte alls när DJn sänkte musiken och i mikrofonen frågade ifall jag gjort det här tidigare... Jag klättrade snabbt ned som en skamsen hundvalp med svansen mellan benen. Dessa förbannade dancepoles, måste de va så frestande att leka med?

Jaja, det är inte för intet man första kvällen blev krönt till dansluvan.

I rum 231 bodde jag med dessa fantastiska tjejer, Angelica och Disa. Jag har aldrig på så kort tid fäst mig och känt mig så bra med en tjejkompis som jag gjorde med Angelica, fy faen vilken härlig individ. Vi var utsedda Myrdrottningar och porrdrottningar för hela slanten. Helt ljuvlig och så saknad, då vi inte har någon kontakt whatsoever längre, trots att hon bara befann sig så kort som E-tuna eller Katrineholm. Minns inte riktigt...

En av de första dagarna på skolan skulle vi försöka "lära känna varandra" bättre och skulle därför svara på frågan "Vilket djur skulle du vara?" varav jag bestämt svarar myrdrottning och möts av en sann förvirring. "Ja så jag får bestämma och bossa över alla slavande arbetsmyror..."

Världens lyckligaste var jag när jag fick jobb på Den Glade Viking tillsammans med favoritgrabbarna. Fina tider.

Sedan fanns ju min bäste engelsman Dave, som vägrade in i döden att ställa upp på kort. Alla försök resulterar i dessa förbannade två fingrar riktade mot kameran. Men härlig var han, och lite kär i honom måste jag medge att jag blev. De längsta nätterna, de vingligaste och de galnaste var med Dave. Han vet hur man festar med polacker, med gudar.

En ganska olycklig kärlekshistoria dock, då jag hade pojkvän kvar i Sverige... Och det är väl ganska pinsamt att svart på vitt tala om att det var inte bara en gång det kommande året jag övervägde att åka till London och hälsa på honom.

Men allra finast hade jag nog det med min alldeles egna snäcka, Jenny. Det var hon och jag som stannade kvar efter skolan när alla andra åkte hem. Det var hon och jag som inte hade råd att bo kvar på hotellet så vi bröt oss in i andra rum bara för en natt. Det var hon och jag som drev bartenders till vansinne med vår ihärdighet. Det var hon och jag som lyckades inkvartera oss i personalbostäder, trots allt. Det var hon och jag.

One should never listen to the flowers

Godmorgon ( säger hon 15.53)

Bjuder på lite skymtar ur vår trädgård. Den är fin att dricka ljummen Södermalmsblandning i. Lite varmt idag. Men det ska bli sen frukost och jobb alldeles strax.

Ode to Icecream

En liten pärla från gamla goda 90-talet. Jag älskade My Girl (Howard Zieff, 1991) när jag var yngre. Såg den idag och jag blev lika mycket kär i lilla Veda som vanligt. Sådär härligt förälskad i en karaktär man kan bli. Så man önskar hon var ens egen. Jag vill också klättra i träd med likasinnade. Jag vill också kasta mig över sängen, plocka fram klassfotot och sjunga ut min förälskelse. Och alla dessa mood-rings, ni vet ringarna med stenar som skiftade färg när man bytte humör. Hade inte alla en sådan? Och den tematiska cinematografin... Oooh...

Weeping willow with your tears running down,
why do you always weep and frown?
Is it because he left you one day?
Is it because he could not stay?
On your branches he would swing,
do you long for the happiness that day would bring?
He found shelter in your shade.
You thought his laughter would never fade.
Weeping willow, stop your tears.
There is something to calm you fears.
You think death has ripped you forever apart.
But I know he'll always be in your heart.

Men nu ska vi ta och kasta upp Atonement på projektorn. Så jag längtat efter att se den!

Selling the drama, colourblind

Nu minsann ska jag berätta lite om en liten resa vi gjorde för att förtära den sista måltiden. Bara det att den illustreras litegrann istället, med massa egobilder.

Vi tog bilen Brynhild och åkte till Fremantle

Tim och Vickan skulle nämligen åka tillbaka till Sverige på kvällen

Vi åt på Little Creatures Brewery!

Efter maten (prosciuttowrapped tiger prawns) satt vi kvar där ute och drack öl och rosé


Cancerpinnarna var på tok för populära

Innovativ tolkning (?) av facebookbilden


Tyvärr finns det flickor som inte vet hur man sitter snyggt

Lyckligtvis finns flickor som jag, som förgyller tillvaron också

Adam ate the apple, and our teeth still ache

Tandvärk har hon nu också.
Igår med, när det var dags att gå ut. Så det liksom blev inget...

Smärtstillande, ja tack.

Glass, frukt, muffins och Entourage.

Det är vad som orkas med idag.

Ajajaj jävla tandfaen.

And then they went to Swan Valley

Istället för att sitta och svettas i lägenheten med projektorn som lyser upp den vita väggen, så valde vi att svettas i bilen (den heter Brynhild) igår och kika lite på vyerna i Swan Valley. GPS:en och kartboken får säga vad de vill - jag förlitade mig på vägbeskrivningen som Kajjin klottrat ned på en servett, och när något bekant skymtades i Guildford bestämde jag att vi ska köra utefter min eh, magkänsla. Visst en omväg på 6 km, men vi kom ju rätt!

Vi köpte kaffe på The Coffee Hut
(Irish Cream, Hazelnut Vanilla och Jamaican Blue Montain)

Rökpaus

Slaven gör reklam för Pump vattnet

Och jag, well, jag leker pinuppa... vad annars?!

Bumbibjörnar, de är fina de

Vi kör vår första tvättmaskin ihop medans jag lyssnar på Polite Dance Song. Grejen är den att, visst. Det är dammigt här. Det händer inget här. På b-loggen. Men varje dag förgylls minsann, med allt möjligt. Vitt vin, Brisbane, god mat på Seven Seas och Californication. En gurk & mint martini, en beröring hit, en blöt puss dit, lite skrattfyllda och maniska arbetspass, sköna grannar som ölar ikapp, snoozande i hans armar, socialiserande eller motsatsen när man låser in sig på sitt rum.

Ja för vi har flyttat in i vårt rum nu.
Han har nästan mer kläder än mig.
Det är lite läskigt.

Vi får bli bättre på att fota helt enkelt. Jag är fortfarande kameralös, men Slaven har en systemkamera. Den är fin.

Naaw, nu använder han min bakdel som en kudde också...

Och så hade vi ju Australia Day. Dagen då folket down under blir som galnast. Det var dessutom min ettårsdag. Det var ett år sedan jag satte min fot i Perthan och den stigande värmen som hör till.






Emsi, Franken, Slaven och jag hade picnick i Kings Park med utsikt. Vin, tortillas och fyrverkerier. Ibland krävs så lite...

Svar: Nej

Urinvägsinfektion är inte kul.

Slaven kommer hit!!! + utropstecken

Haha, man kan fortfarande se min panna... Den gamla goda tiden innan luggen.

Nej nu orkar jag inte sitta still längre. Det är hemskt att vänta! Jag vill att klockan ska vara dags, tiden ska vara nu. Slaven ska komma ut från gaten och bli attakerad av mig. Vid tvåtiden inatt. Det är tusen evigheter dit...

Brad Pitt, Tom Cruise, John Wayne och Englands drottning har ätit här... det har jag med

Recept för framgång

Mitt lilla E var över häromdagen för att besudla våra samveten genom att tala ut och fylla i tomrummen om vad vi haft för oss under lovet.

Emsi har vart i Thailand, klättrat, dykt, gått på gay porrklubb, blivit stalkad av gamla Perthan-ragg, vart på TV och rört till det i huvudet på italienare.
That's how she works.

Hon konstaterade misstroget att det ibland känns som att man inte är en flickvän, utan en morsa istället när hon ringer till sin snutt och med mild röst säger:
"...kan du inte gå till grannen en stund istället medan du väntar, jag glömde att lämna nyckeln till dig..."

"Men killar, barn och djur fungerar ju precis likadant!", muppar hon lite senare. "Kelar du ihjäl katten går den sin väg, sitter du och ignorerar den kommer den och lägger sig i ens knä. Spring efter en unge i ett köpcenter och du kommer aldrig fånga den, vänder du på ryggen och säger hejdå-nu-går-jag kommer ungen inom 3 sekunder. Killar fungerar för fan exakt så!"

Hong Kong, part the 1st

Vi (vilka vi!? Great, nu har mina multiple personalities kommit till ytan...) har en positiv förändring i tillvaron! Inte nog med att jag fortfarande än idag lider av en bra mycket degraderad smärta, men fortfarande en smärta, på ryggen, så har jag hemsökts av en diskret skara finnar där som jag totalt inte kan pilla bli. Too much information? I think not.

Det ringdes från jobbet också. Polacken ska jobba på lördag. Sjuttonde timmen. Yay. Vilket innebär två (ge och ta) mer dagar av sovande, slöande, tédrickande, försiktigt solande, skrivande och kreativt uppfinnande med allt man kan göra för att undvika att packa upp.

Men, men... Här är lite bilder från Hong Kong! Måste förgylla ego-loggen med mer egoism och minnen. För all del, känn er inte blyga att kommentera...

Sen kan man ju lyssna på Waltz #2 av Elliot Smith om man vill. Den är fin, sådär sorgset hoppfull som en vals om stulna löften kan vara...

An Illusion of Disneyland

Med en stor kopp té i handen och musik som förgyller tystnaden (jag lyssnar febrilt sönder denna gudomliga version av I Walk The Line framfört av Live) så känns det på gränsen till ångestfullt och avslappnande att njuta av ledigheten.

Missförstå mig rätt nu, jag har faktiskt diskat. Det enda som återstår är att packa upp... Och städa... Och tvätta kläder... Och frukost kanske?

Bjussar på en bild från Hong Kong istället. Det är det enda jag orkar med just nu. Min baksida är fortfarande för bränd för att jag ska kunna röra mig smidigt i huset. Nu, dags för mer té!