the boots made me do it

Halleluja nu är budgeten inlämnad! En miljon dollar tack och så kan vi börja filma Scarlet, säger den till mig. Sug mögliga fårtestiklar, säger jag. Så istället drar jag på mig mina nya stövlar som jag köpte för några veckor sedan. De är sådär lårhöga. Med lite tur kan ju priset gå ned från en miljon om man vet hur man använder dem till sin fördel...

TRANSLATION: Halleluja baby, the budget is handed in! It's telling me that I need at least a million dollars in order to shoot Scarlet. I pretty much tell the budget to fuck off. Instead I put on my new thigh high boots I bought a few weeks ago, and suddenly everything is all raindrops on roses and whiskers on kittens...

tired as a dog, sleepy as a horse

Det finns inget ord som kommer på besök till pannbenet som kan beskriva hur utmattad, sliten och trött jag känner mig (se, det där var tre ord, jag söker ett som inkluderar dem alla). Jag hatar helhjärtat att budgetera. Därför tänker jag alltid låta min producent göra det åt mig. Känner du dig manad, så är det bara att hojta. Det enda jag har gjort de senaste fyra dagarna är att budgetera mera. "Välkommen till livet som student," flinar Slaven åt mig. Jag morrar.

Nu ska jag sova. Imponerad är jag att det kommer så många ord när jag bara ville gnälla ett "jag dör nu". Egentligen finns det ju massa rara kommentarer att svara på. Men det kommer. Sova hårt och djupt och sött. Japp, det kan man göra samtidigt.

TRANSLATION: Too tired to translate. But you get the idea... P.S I hate writing budgets. Passionately.

miss foxears

Hej hej. Idag har jag skaffat rävöron. Så nu är jag en Lillräv på riktigt. Allt som saknas nu är en yvig svans...

TRANSLATION: Today I got foxears in the mail. Now I'm a real fox, only thing missing is a tail...

feed the visual hunger

Annat som är fantastiskt att titta på är titel-sekvenser. Ni vet, det är första intrycket som räknas och allt det där. Allra främst sådana här... Massa mer finns på Forget the film, watch the titles.

Trailer Park Unicorn / MOVIE from AVIVA Communications on Vimeo.

TRANSLATION: Some film titles are amazing. If you like them too you should check out Forget the film, watch the titles.

twentyfour lies a second

I film så är varje sekund man ser i princip tjugofyra stillbilder. Tänk er då vilket enormt tålamod man måste ha för att redigera specialeffekter i en filmsekvens! Nästan lika fantastiskt och tidskrävande som när gamla Disney filmer tecknades. Men just nu sitter jag och skriver en uppsats om vilka effekter jag ska försöka att återskapa i en liten trailer för dansfilmen vi gjorde på ECU. Det ska vara läkande sår, svarta ögonvitor, supersnabba rörelser och vem vet vad..? Slutsatsen är att jag älskar After Effects. Hursomhelst så hitta jag den här videon med hur special-effekter i film har ändrats de senaste 100 åren. Have a look!

TRANSLATION: Sitting and writing an assignment about visual effects (that I also have to create in a trailer for the dancefilm we did), it was only a matter of time before I came across a video of how special effects have changes in the past 100 years. Have a look! It's quite awesome...

tonight, tonight

Då kameran är på service har mitt ego skaffat sig en väldigt, väldigt fin relation med Photo Booth. Igårkväll skulle vi traska ned ett halvt kvarter till Penny Blue för att hälsa på vår flata Markus som precis fått jobb där. De har en vulgärt sexig soffa som personalen kallar för Elise, som jag ville ta med mig hem.

Slaven fick för sig att bestämma klädsel på flickvännen och tydligen var det så här jag ska se ut.
"Men, så här skulle jag ju gå klädd till skolan... inte ut," svarar jag. Responsen till det var att det var det som var grejen.

TRANSLATION: As the camera is still at service, Photo Booth has become my ego's best friend. Last night we went to a bar called Penny Blue, where our flatmate just got a job as a bartender. Mister Slave decided what I was to wear. This is how I'd dress for school I said, which apparently was the point in first place.

en rosett om dagen

Rosetter i hår, på tröjor, på skor, på väskan och man känner sig som tolv redbull senare. En genväg till ett tillfälligt energiknippe och känslan av mungiporna som dras uppåt. Har man en symaskin kan man sy egna annars kan man vinna hela femtio stycken hos den här tösen.

TRANSLATION: A bow in your hair or on your clothes equals the feeling 12 cans of red bull can give you. Wings of happiness. You can either do them yourself or win 50 of them over here.

Bilder från Moa

awake is the new sleep

Bilder via weheartit

Nu ska jag sova. Det är något jag längtat efter de senaste två dygnen. Imorgon är det en ny dag. Så godnatt virtuella värld. Vi återses snarare än man tror...


TRANSLATION: Now I will go to sleep, something I've been longing for the past two days. Sleep well sweet virtual world.

sex, sin and shakespeare: confessions of a revue show girl

Jag var nykläckta femton, fortfarande blöt bakom öronen, när jag dansade igenom mig auditionen som resulterade i 3 timmars föreställningar varje fredag och lördag i flera år framöver. Nyårsföreställningarna var inte från denna jord!

Nervös innerst inne men glänste på scen ytterst ute. Det var ju det enda jag var riktigt bra på. Att synas på scen.

Nåja, jag var ganska bra på att dra till mig uppmärksamhet till vardags också, men då var det ju på grund av att jag sprang ylandes hela korridoren igenom på högstadiet för att se till att ett kärleksbrev signerat yours truly inte nådde fram till honom (vilket det gjorde, och han lät alla killar i sin klass läsa det), jagar en stackars långbent pojke över och under skåpen bara för att sedan alldeles för högt uttala min önskan att få det hårda som syns i hans ficka (plånboken, okej?!) eller går omkring en heldag med underkläderna på utsidan av kroppen efter att ha förlorat en vadslagning...


Jag började nästan gråta efter första föreställningen såklart. Med rampljuset bländandes i ansiktet hade jag tabbat mig på något steg. Ridån går ned, i storhetsvansinnet som uppstår glöms det bort. En annan gång på scenen blir jag helt tagen av att få ett par välplacerade läppar på mina egna - mitt på scenen, mitt i en dans! Ahja. Det gjorde väl inget. Helt plötsligt får jag hjälp med franska läxorna av en hunk som på vägen hem till honom sjunger serenader. Jag förtydligar för mina musketörer att vi faktiskt bara pluggar. Men visst fan pirrar det i magen. Där sitter jag och pratar som om jag hade all rätt till det med en kille som jag mentalt kartlagde redan sedan första året i musikklass.

I kulisserna får killarna spänna på oss corsetterna medan vi själva sätter på oss peruker samtidigt som någon annan snörar på oss can-can stövlarna. Med fastlimmat leende håller vi masken medan vi känner hur en bröstvårta rymmer och tittar ut. Nere i logerna gottar vi i oss sockerkickar från godisskålen. Efter föreställningen tävlar vi om vem som får dusha i den legendariska porrtoan - den var med bordellrött kakel.


På ett genrep hör jag kommentaren. "Skulle jag ha en dotter i hennes ålder med henne kropp skulle jag fan inte låta henne klä sig sådär eller syssla med sånt här". Jag tittar ned på vad jag har på mig. Svarta jazzbyxor och en röd tröja som jag fyndigt, tyckte jag, med vit färg gjort ett tryck av mina händer i höjd med brösten. Vad är det för dubbelmoral!? Alla här sysslar med sånt här.

Det finns en person jag minns speciellt. En blick för bekräftelse och det var uppenbart. Han ja. Han som hatade mig. Han som bet ihop när jag råkade sätta mig i hans stol i sminklogen för att få mitt öppningshår ditsatt av honom. Oftast muttrade han att jag borde kunna göra det själv. Han som aldrig, aldrig tittade åt mitt håll även när jag pratade. Även när jag sa något som fick de andra att skratta. Ahja, tänkte jag uppgivet, man kan inte vinna över dem alla. För de flesta var jag inte mer än ett lammkött med hungriga blickar från testosteron-vulkaner, men för honom var jag ju inte ens det.

Och vem var han? Han var den oslipade skönheten. Den som man inte la märke till om man inte tittade ordentligt. Han var den som sa ifrån, som höll sig betydelsefullt i bakgrunden. Jag fick aldrig en chans att förstå vad det var med honom som alla andra tyckte om. Så småningom får jag höra från andra om likheter oss emellan. Men då är det redan för sent, han slutar.



Visst ser jag honom då och då. Visst hälsar vi, ibland. Vännerna är ju fortfarande kvar på Arbis. Två år senare kommer han tillbaka en kväll i mitt liv. Två år senare, på nyår. Kanske är jag modigare för att jag inte är femton längre, kanske är det för att vi delar en flaska champagne. Kanske är det för att jag ägnar halva min uppmärksamhet åt någon annan. Rörde inte hans hand lite misstänksamt för länge vid mitt knä där? La han nyss armen om mitt stolstöd? Bad han nyss den andra killen arrogant att dra härifrån?

För första gången behöver jag inte söka hans blick. Den är redan där och den säger allt och ingenting. Efter en stund ber han mig följa med till logerna. Han går i förväg och jag, jag följer pafft efter. Sen så kommer jag till de första trappstegen ned till logerna.

Jag fick aldrig reda på ifall det var en champagneblöt kyss som väntade mig i mörkret eller en minnesvärd konversation där han skrattar och säger att han aldrig ämnat att ignorera mig i början, att det hela varit ett missförstånd. Jag kom aldrig längre än till tredje trappsteget...

Bilder från Arbis' bildarkiv

TRANSLATION: At the age of 15 I became one of those revue show girls. Use the translator widget to the left if you wish to read all about it. There's a show reel of the show over here.

moments ago, but seconds away

Vad säger man egentligen i en film om sig själv? Vad vill resten av världen veta? Varför ska ni andra lyssna? Egot har ett myr-komplex, antagligen första gången i sitt liv.

Jag har inte börjat på postproduktionen än, men här är några stillbilder från det som ska bli ego-filmen. Jag tycker inte om den. Främst för att jag inte själv vet vad jag är ute efter och främst för att jag varken har tid eller tillgång till den utrustning jag är van att vara bortskämd med.

TRANSLATION: What am I supposed to say about myself in a biopic? Who cares? What is interesting for the rest of the world to know? Probably for the first time ever my God-complex is more suitable in the company of ants...

The stills are from what is about to become the ego-film, as I choose to call it. Never before have I been so uncertain about a project. I blame it on the unclear vision and the lack of loyal equipment that I've grown used to. Such a spoiled student.

once upon a poser

Idag så saknar jag mitt långa hårsvall. Numera är det en lite-längre-än-axlarna lejon-man som pojken tycker om att kalla för rävrufs, speciellt när det är lockigt. Men en gång i tiden, då var det långt. Nästan alla gånger i tiden menar jag, för jag hade aldrig klippt håret så kort som när jag klippte av mig det själv i ren protest efter en liten incident.

Dessutom är kameran fortfarande hos doktorn, så då blir det att gräva i gamla foto-arkiv. Slutsats: Mt Lawley hade ett väldigt poserande inflytande på mig. Sedan dess har vi inte haft en egen trädgård...

TRANSLATION: Today I miss my long hair. Also, the camera is still paying a visit to the doctor so it pretty much results in me going through my archive of photos. Note to self: I posed in Mt Lawley, a lot.