Jag hör egentligen hemma i en Jane Austen novell, så det är alltid med en bekant besvikelse jag kastar mig in i Brontë uppsättning som egentligen inte alls borde jämföras för systrarna Brontë är mer gotiska än den sociala skildring Austen kritiserar med sina invecklade, men komiska, kärleksdramater. Så det var en vädigt utdragen film med fantastiskt ryslig miljö som satte ton för utanförskapet Heathcliff känner - i boken har han alltid beskrivit som en mörkhyad zigenarpojke, men det var något nytt att faktiskt ha honom mörkhyad till den här graden i en adaption och tog lite tid att vänja sig. Klass-skillnader är en sak, men klass-skillnader med hur svarta bemöttes förr i tiden får det hela mer som ett slag i ansiktet. Halvvägs tappade jag tålamodet dock, för mycket kamera-rörelser, det var bra skådespel insatser från biroller, men i och med att jag sett flera adaptioner och vet historien och vad som skall hända, så fängslades jag inte tillräckligt för att se den till slutet. Ni vet, man vill ju bry sig om huvud-karaktärerna och följa dem på deras resa genom filmen. Inte den här gången. Vilket var lite ironiskt för jag ville ju först och främst se den för Kayla Scodelarios skull som spelar Catherine när hon är äldre (hur grym är hon inte i Skins liksom?).
No comments:
Post a Comment