“We must all suffer from one of two pains: the pain of discipline or the pain of regret. The difference is discipline weighs ounces while regret weighs tons.”
Jag sitter i Stockholm nu, i systerns och dvärgens lägenhet, ensam, och faktumet jag insett så fort jag satte foten i den här storstaden är att man inte ska åka till Stockholm om man redan är vilse. Det gjorde inte alls saker och ting bättre. "Saker och ting" som sedan inte vill ha något med mig att göra, svider ännu mer. Det var inte alls så här jag menade att jag ville ha det. Är jag verkligen så lätt att missförstå? Jag måste nog öva på att kommunicera bättre. Allt jag bad om var bara tid,är det så mycket att begära? Vad fick jag istället? Ignorans, ensamhet, begravning, skuld, svek. Inte dygn, timmar, eller ens minuter. Man tackar.
Det jag antagligen behöver mest just nu är det jag inte har längre. Men det är väl för sent. Ska bli härligt att med avsikt leva ett liv i spillror och må dåligt i ett halvår eller så. Jag vet att det är i sådana här perioder som jag kommer göra allt för att få min kropp att må dåligt. Inte nog med att jag redan mår dåligt kommer jag straffa mig själv för det, ännu mer.
“People are afraid of themselves, of their own reality; their feelings most of all. People talk about how great love is, but that's bullshit. Love hurts. Feelings are disturbing. People are taught that pain is evil and dangerous. How can they deal with love if they're afraid to feel? Pain is meant to wake us up. People try to hide their pain. But they're wrong. Pain is something to carry, like a radio. You feel your strength in the experience of pain. It's all in how you carry it. That's what matters. Pain is a feeling. Your feelings are a part of you. Your own reality. If you feel ashamed of them, and hide them, you're letting society destroy your reality. You should stand up for your right to feel your pain.”
Omtumlande var det hursomhelst att gå på informations kvällen på Berghs. Det kändes så stort. Som om jag redan var på väg. Det kändes också lite som en lättnad, för jag insåg när jag satt där att det lönade sig att lyssna på den där magen ibland. Det kändes som om det här var vad jag ville göra. Ett halvår i Stockholm och sen 2,5 i Australien. Syrran, som jag för övrigt tvingade med som moraliskt stöd, reagerade direkt, så fort någon kille frågade om platsen bredvid henne var ledig: "Det finns många söta pojkar här,då var det avgjort: du måste börja här!". Det var två mini-föreläsningar om reklam-kommunikation och om grafisk design. Den förstnämnda var ju klart mer intressantare, för den kändes inte lika out of my league. Visserligen så kom vi inte till Bachelor of Communications förrän på slutet, då vi fick bege oss till en annan sal och Perth är ju bara för rätt. Jag vill dit. Det känns fruktansvärt läskigt, men jag måste göra det för att få bekräftelse om att jag kan stå på egna ben. Speciellt nu känns det som om det är det enda jag har att krampaktigt klamra mig fast vid. Me against the world. Mount Lawley skulle bli vårt campus, det är där Communication Faculty håller till. Men Joondaloop är ju bara så himla läckert! Kan se mig där framför mig med kameran i högsta hugg...
Sthlmare är ganska lustiga människor. Mitt från ingenstans komme agent scouter och tvingar på mig visitkort också. Jag blev ju helt paff. När hon väl kom med "Ursäkta mig, men hur gammal är du?" så slog det ju mig att det är fan sant, hon har ju suttit och småsneglat på mig hela jävla föreläsningen! MIKAs hursomhelst, det låter ju bara absurt. Vad skulle jag ha där att göra? Känns jobbigt att kasta in sig i något med lama förhoppningar när jag redan vet resultatet.
