faktum

Jag tror jag aldrig har varit så här patetisk i hela mitt liv.

Otroligt lågt.

ett-två-tre, tagning

Då är den stora filminspelarhelgen här. Första dagen idag. Imorgon uppstigning vid sju. Söndag likväl. Sedan kan man andas ut igen. Hejdå.

P.S Grattis Slaven.

(bild från Ellen Rogers)

believe me i'm lying

Jag vet inte vilken planet jag stundvis var på, men idag fick jag det dunkat i pannan. Jag har förlorat ett helt år. Eller, jag har haft ett imaginärt år som aldrig har funnits.

Varför har ingen nämnt de blonda rötterna som börjat skymta?!

ett ord om ensamheten

Det svåraste med att vara ensam är just ensamheten. Känslan att man inte har något val, för att det inte finns någon där ute som orkar bry sig. Jag talar inte om den ödesdigra ensamheten man känner när man gör slut och hela världen går i kras. Jag talar om ensamheten som tar över när man inte har någon och man försöker sträcka ut handen och be om hjälp. Det är öde på vänskapsfronten. Och det gör ont att när jag ropar på hjälp så ekar det bara tomt tillbaka.

The Adventures of Muffin - Chapter 4

almost everything I wish I'd said the last time I saw you

Jag sa till Rodrigo häromdagen, att tänk om jag kommer bli den där filmskaparen som kommer spendera resten av ens liv med att göra filmer som försöker lista ut vad som hände, vad som gick fel. En melankolisk, deprimerad, plågad filmsjäl. Det kanske var meningen. Varför sprida lycka när man själv inte känner något?

Och det kommer finnas katter i filmerna såklart. För jag kommer ju bli den där gamla tanten med katter som hatar världen, hatar mänskligheten och framförallt hatar allt fånigt fluff när andra predikar om kärleken. Som egentligen inte alls är galen utan bara sorgsen för att hon aldrig kommit över pojken hon en gång älskade och förlorade. "Det kommer bli bra". Gå och dö. Håll käft. Det kommer aldrig bli bra.

Men Muffin fick besöka parkeringstaket och gå på äventyr. Hon har gråa tassar nu. Nu vet vi varför vita katter har en ödesbestämd framtid som innekatter.

Almost Everything - Wakey! Wakey!

there's too many broken pieces to pick up, i won't ever be the same

a day in the life of muffin

Det här kommer förvandlas till en katt-blogg. Vem orkar läsa om vad jag andas, vad jag köper, vad jag ser och vad jag gör? Vem orkar bry sig? Men i söndags så tog jag min lilla Muffin till veterinären i Port Melbourne. Finfint väder, spårvagnsresande och sedan äventyr för henne när jag tog med henne till jobbet. Sedan ville hon sova mest efter sin spruta.

karma is a bitch

Livet är inte rättvist.
Men jag har ju jobbat så jävla mycket på min karma, så jag fattar inte vart det har gått snett.

det tog ett tag

men nu jävlar är jag där!

emo-unge

Det minsta jag förväntade mig efter fem dagar var åtminstonde ett "hej mår du bra/hur är det?".
Men det var väl för mycket begärt det med.

Så vad finns det kvar som jag har rätt att kräva i livet? Va?!

if what they say is nothing lasts forever, then what does?

Muffin. Det enda jag har nu. Men hon är så pass liten så jag vettefan ifall hon räcker till. Om hon ändå kunde prata tillbaka... Dessutom är Outkast underskattat. Numera lever jag i lyrics och mardrömmar och dimman. Och vi vet alla att det inte heller kommer räcka i längden. Nedräkningen börjar - hur länge orkar jag leva lögnen att jag kommer kanske bli okej?

take it easy on me, just lie

just breathe

I can't.

melt my heart to stone

Jag vill inte. Punkt.

Varje andetag river upp mig inifrån. Vem visste att luft kunde vara svårt att andas? Vem fan visste att livet kunde ta slut så plötsligt? Vem fan är det som är en jubel-idiot egentligen? Du eller jag?