Hallå Internet. Igår hade jag ett utav mina veckliga (jag improviserar med språket här) möten med min supervisor Keith. För första gången på fem år (om inte mer) så vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag har alltid haft en plan. Plugga engelska på gymnasiet för att plugga utomlands. Åka på barkurs för att jobba i bar vid sidan om. Åka till Australien för att plugga film. Avsluta en Bachelor Degree och plugga vidare på en Master Degree. Skulle jag stannat i Melbourne skulle jag redan varit färdig nu, men jag flydde till Perth och fick ett halvår till. I juni tar jag examen. Jag blir färdigpluggad. Filmakademin försöker dra i mig och säga att jag ska plugga mer. Jag känner "hur många år kan man plugga egentligen, dags att kliva vidare". Keith säger "fokusera på att avsluta det här först så tar vi ett snack om vad du ska göra i slutet av terminen, och framförallt vart du ska göra det". Om man ändå kunde halka in i filmindustrin som Robert Rodriguez...
Igår skulle jag jobba på Manor också, istället för Hip-E. 22:30. Det är en fredag, och fredagar är lugna i jämförelse med lördagar. Så jag väntar med att "klocka på" en halvtimme, tar en öl, tar en shot. Principen är att om de låter en vänta med att börja jobba pga att det inte finns behov efter en extra person bakom baren, så får de låta en vänta max en halvtimme. Sedan skickas man hem eller börjar jobba ändå helt enkelt. Jag klockade äntligen på 23:45 och jobbade 2,5 timmar. Börja sent, ut tidigt. Orka städa en hel bar när man knappt använt den själv. Soft. Höjdpunkten var när jag lärde folk hur man på rätt sätt beställer en Slippery Nipple och när den nya tjejen tog en felbeställning som resulterade i två dubbel-vodka-redbulls, men ingen som vill betala för dem. "Vad ska jag göra?!" säger hon panikslaget. "Det är lugnt, jag tar hand om dem..." Om jag tog hand om dem!
Dessutom drömde jag något märkvärdigt men fantastiskt inatt. Norrköping hade byggt ut spårvägarna något ordentligt och den delen som var under uppbyggnad fortfarande, ersattes med... gigantiska isbjörnar man fick rida! Mitt i allt pendlande fram och tillbaka så hade jag en riktigt fin filmisk främling som jag hela tiden sprang in i. Blond och blåögd från Söderköping som sa alla de där rätta sakerna, ni vet. Mitt hjärta brast lite när jag vaknade och insåg att jag aldrig kommer springa in i den här dröm-grabben och att vi aldrig kommer rida på en isbjörn ihop.
När vinet går in går grammatiken ut!
ReplyDelete