Dance In The Times Of Cholera

Kära främling, detta är en en ödmjuk liten rad:
Varning för hur nostalgiskt dettta blogginlägg beter sig.

Dudek-systrarna ska alla tre dra iväg och kasta sig in i den dimma som Rzeszow-festivalen är. Det finns väldigt få ord som beskriver rätt nivå av avund jag känner. Jag missar hela reunion-upplevelsen! Alla kommer vara där...

Förstisar i partyhattar

Rzeszow är då alltså en stad i Polen. Polen, älskade Polen. Jag hamnade där på en koreografutbildning, fyra somrar lång och superseriös. Dygnet hade 28 timmar, minst. Det fanns plats för både dans, svett och tårar, litervis med festande och ytterst lite sovande. Sedan så finns det också en internationell dansfestival som sker var tredje år på samma plats. Samma plats, samma folk, men annan tid.

Zapiekanka! Den godaste hittade man vid centralstationen

Min danspartner Duda, framåt slutet av kursen gick han mig på nerverna,
men oh vad jag saknar honom nu!

Vi omvandlade tråkiga danslektioner till ren underhållning,
när han inte var för bakfull vill säga

Ändå om varken dansgruppen där hemma i gamla goa Norrköping åker på festivalen för att delta, eller Perth-gruppen heller, så vill jag ju vara där som moral-support och för att supa mig osannolikt lycklig i sällskap av gamla vänner. Kanada, Asutralien, England, Litauen, Lettland, Polen... Alla är ju utspridda på det mest oekonomiska sättet så att det är omöjligt att återses om inte just... Rzeszow-festivalen, som är vad, var tredje år? Jag pallar inte vänta tre år till...

Min galna kanadensiska roomate Margi - världens finaste!

När vi inte klädde ut os si toga, hade vi Beach-tema

Så var är jag? Jag är "fast" i Australien. Även om jag skulle vara dum nog att kosta på mig en resa via csn, så kommer jag inte ha råd att göra allt jag vill. Livet är surt ibland. Jag som hade hoppats att jag kunde tagit med Slaven och visat honom istället för att försöka berätta. Men nej, han får fortsätta leva i mörkret och vänta med att bli upplyst om det stora med polsk kultur och folktraditioner. Jag får förbli den där konstiga flickvännen som är över-patriotisk.

Varje kväll börjades med ölande i korridorerna

Mannen, Grudzien, honom älskar vi.
Kvinnan, Haszczak, henne hatar vi.
Did I make myself clear?
Låt inte det där leendet lura er...

Tummen i pannan

Så som tröst, spolar jag igenom gamla DV-band från galna nätterna och dagarna från Rzeszow. Jag växte ju banne mig upp där, mina somrar mellan att jag var femton och arton. Nu i efterhand tycker jag min mammut var helt galen som släppte en färskkokt, nyfylld femtonåring på en ungdomskurs som den där. Man var ett barn bland vuxna (ahja, de som var 18+) som försökte bete sig som de vuxna. Inte för att de "vuxna" betedde sig bättre än barn i alla lägen. Det var mycket dramatik! Det var många triangeldraman, oväntade hångel-sessioner, trånande blickar, fel läppar som kysstes, kärleksförklaringar, hjärtan som man lekte med, känslor man inte kunde sätta finger på just då, men som lät vettiga i efterhand. Det är få festande nattäventyr som kan jämföras med nivån från kursen! De bästa minnen är trots allt de som inte inkluderade revolterande hormoner.

Togaparty! Varje år klädde vi ut oss i gardiner/lakan och festade kungligt som romarna!

Pojken som kramas och jag var de yngsta på kursen, här: vårt avgångsår.
Då var vi lika gamla som minimumåldern egentligen
skulle vara då man började kursen.

Tommyboy med yra systrar

Traditionsenlig hälsning

Ja jag saknar det, visst jag skulle vilja åka tillbaks i tiden och vara där igen, men jag skulle inte vilja åka dit och göra om det nu. Det fanns en plats för Rzeszow-kursen, den var då, nu är det bara plats för älskade återseenden och vodkashotande skratt om gamla minnen. Amen.