Bright Star är som om Jane Austen och Jane Campion möts upp över en kopp English Breakfast Tea. Dessutom är det ett poetiskt kostymdrama och det tänker jag inte förneka att jag är svag för. Så i tider där jag hatar Adam Sandler och börjar tjuta halvvägs igenom The Wedding Singer så flyr jag tillbaka till det som lugnar ner kaoset i själen. Det finns ju en gräns på hur mycket trash-komedier man kan tvingas att se... Och varför, varför tror folk (samma folk som anser The Benchwarmers är värd en Oscar nominering) att det är en bra idé att låta mig titta på filmer som The Rebound eller Forgetting Sarah Marshall? Va, va, va?!
No comments:
Post a Comment