things are not what they seem

 Efter hela Oscar debaklet där man vinner en statyett för att ha ljussatt ett helt grönrum och kallar det cinematografi,  osmakligt avbrutna tack-tal så fort Rhytm & Hues nämndes, VFX protesten som samtidigt pågick men ignorerades med flit av Hollywood media och alla dessa gröna rutor som dyker upp överallt i sociala medium, kände jag att det behövdes ett inlägg om just speciella effekter i filmer vi ser idag.  Som publik vet vi ju att det är någon som har gjort något magiskt hokus pokus för att slutresultatet ser ut som det gör, vi vet ju att vissa varelser inte finns på riktigt, att oavsett hur fantastiskt jorden är, så existerar inte vissa landskap. Väldigt ofta inser vi dock inte hur mycket som faktiskt inte är på riktigt och hur många timmar det faktiskt tar att prestera hög standard av effekten. Tro inte för fem öre att det bara är en elit-grupp på tolv personer som jobbar inom VFX avdelningen för en film.  Snarare 300 som jobbar övertid för att möta en deadline. Inget undra på att jag skrattar när chefen frågar om jag, ensam, kan göra något på två veckor.

TRANSLATION: After the whole Oscar debacle, the VFX worker protests that Hollywood media tried to ignore and all the green squares popping up in social media, I find it appropriate to throw some images in to show the actual power of visual effects in modern media and how much that we see on screen is owed to to the VFX teams. You think this is the work of an elite group of maybe 12 people doing some magic in After Effects? More likely 300 people working overtime. No wonder I laugh when my boss sometimes ask if I, myself, can pull something off in two weeks time.

Bilder via BeforeVFX, för mer info spana in denna artikel eller den här

a dangerous method in five pictures

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av Cronenberg  att göra med Keira Knightley,  men förutom förargligt otrovärdig ryskt brytning, obehagliga spasmer  och absolut för lite Viggo Mortenson som Freud, så var den enda höjdpunkten Vincent Cassels intågande mitt i filmen som Otto. Jag trodde det skulle vara tillfredställande på något vis att se en film om två män vars litterära verk jag så många gånger refererat till i alla akademiska texter, men det var det inte. Den påminde mig om Herzog's Enigma of Kaspar Hauser, kanske för att studerande av utveckling av psyke och patienter är vad de har gemensamt, kanske för grönskan. Hursomhelst var den långsam, förutsägbar och inte alls så insiktsfull som jag hoppades.

TRANSLATION: I don't know what exactly I expected Cronenberg to do with Keira Knightley, but besides a horrendous rendition of a russian accent, uncomfortable twitching and not enough of Viggo Mortenson as Freud, the only highlight was halfway into the film when Vincent Cassel appeared as Otto. For some reason I expected it to be pleasing to see a film about two men who's work I've referenced to death in all academic writing I've done, but it wasn't. It did remind me of Herzog's The Enigma of Kasper Hauser, perhaps because it deals with the study of human psyche and patients, or perhaps the greens. Either way, it was too slow, predictable and not as insightful as I hoped.

romeo + juliet in five pictures

Jag kommer nog aldrig komma över min crush på Baz Luhrmann, det är väl bara att konstatera. Även om hans senare alster inte alls är på samma nivå som de tidiga... För övrigt är denna film den enda som jag tål Leo DiCaprio, och så Shutter Island. 

Idag började jag redigera This Too Shall Pass. Det slog mig att jag inte har någon som helst konkret aning om vad för slags musikval jag står inför. Piano vs sträng vs gitarr vs alternative. Angsty vs lyrisk vs deprimerat. Snacka om att det ska lyssnas efter inspiration och sedan blir det att haffa en kompositör från akademin next door.

Bilder från film_stills

pointe shoes, lesbian fantasies, feathers and this too shall pass

Låt mig förklara min finurliga och något provokativa (är det ett ord eller drog jag till med svengelska igen?) titel - den handlar om Aronofsky's Black Swan och min egna framtida kortfilm.

Något jag tänker göra tillbaka i Norrköping är att utnyttja vår egna dansstudio - som vi snarare bestämt kallar "Danslokalen". Jag har haft väldigt lite dans i mitt exil-liv här i Australien. När jag kan kör jag Zumba-pass två gånger i veckan här, men det är inte särskilt kreativt, snarare flåsigt och roligt. Nu när jag åker tillbaka till Sverige så är det givetvis för att träffa familjen och vänner, men en väldigt stor prioritering kommer gå åt till att filma mitt storprojekt inför nästa termin - en kortfilm kallad This Too Shall Pass. Den är ganska melankolisk men har i mitten en väldigt vibrerande, oväntad show-scen på en teaterscen med dans, kostym, strålkastare, glitter och hela Broadway (typ). Så inte särskilt oväntat ligger en hel del filmer på min to-do-lista aka research/inspiration som innehåller dansscener. Dessutom så är cinematografen självaste Matthew Libatique vars filmteknik jag tagit isär hela terminen i min uppsats (tillsammans med Darius Khondji).

Entré gör Black Swan. En film om ballerinor. Men jag har diskuterat min Black Swan-upplevelse här istället, på engelska, om någon vill veta mer om filmen i fråga. Jag tyckte nämligen att i samband med inspelning och all preparation med min kortfilm, så kunde den ha en produktions-blogg. Så finns det nyfikna själar som vill läsa en making-of-a-film blogg, så finns den här. Istället ville jag bara pryda med bilder från filmen och från inspelningen.

TRANSLATION: So I watched Black Swan the other night, and I wrote a rant about it elsewhere. As I'm about to shoot my big project for next semester when back in Sweden I decided to start a making-of/production blog which you can check out here. All in english.

(Klicka här för bildkälla)

Scott Pilgrim vs The World

Vid klockan fyra inatt, då jag inte kunde somna då jag sovit hela dagen, började jag och Fil titta på Scott Pilgrim-filmen som hela världen redan sett vid det här laget. Jag talade med Stevo borta i Melbourne häromdagen och han pushade på att jag borde se den. Och jag tyckte om den. Den är väldigt underhållande, jag log helhjärtat varenda sekund lilla Knives Chau [asiat/skolflicka/fangirl] var på skärmen, och har en hel del minnesvärd dialog (I am in lesbians with you), men... (indeed, det finns men!)

1) jag har svårt för Michael Cera,
2) den var inte fullt så cinematisk som jag förväntade mig, och
3) den är skapad för en publik som behöver överstimuleras med digitala effekter varannan sekund.

Den sistnämnda är ju på sätt och vis det som urskiljer filmen från alla andra filmer, men jag har inte läst originalet filmen är baserad på, graphic novel and all. En graphic novel är ju stortsett en storyboard för en film så... Helt klart sevärd. Speciellt klockan fyra på morgonen.

TRANSLATION: We watched Scott Pilgrim at four in the morning due to insomnia. I liked it, I did (especially the asian/fangirl/schoolgirl Knives Chau and some memorable dialogue along the way), but
1) I have a hard time accepting Michael Cera
2) it wasn't as cinematic as I expected it to be, and
3) it's pretty much made for an audience that need to be overstimulated every other second with digital effects

(bilder via film_stills)

things that get her excited

Cowboys & Aliens. MOTIVERING: Daniel Craig. Ja, jag e lite gubbsjuk ibland. Men Daniel som cowboy med en witchblade handske OCH Olivia "Thirteen" Wilde from House i en Western, aven om det kan ga fel, sa lar det vara sevart. Dessutom ar jag en sucker for western-filmer, som varenda film-student antagligen ar pa satt och vis, da genren ar en rejal milstolpe i film-historia och man dreglat sonder sig over A Fistful filmerna med Mannen Utan Namn , de klassiska kompositionerna i The Searchers eller sondertittade (och sonderlyssnade) Once Upon A Time In The West. Cinematografi av Matthew Libatique, en utav de tva jag skrivit om i mitt stora projektarbete som utvald guru (tillsammans med Darius Khondji).

Red Riding Hood. MOTIVERING: Den som kanner mig, eller foljt bloggen, borde vid det har laget veta om min diskreta besatthet med Rodluvan. Rodluvan ar nog den sexigaste sagan jag kan tanka mig, med eller utan dess metaforer om vad en varg faktiskt ar. Jag tanker se forbi faktumet att det e samma regissor som gav oss Twilight, inte doma boken pa framsidan och allt det dar. Med den roda kappan i snon sa ser det ju valdigt cinematiskt ut i trailern. Visst jag tror inte det har kommer bli nagot banbrytande och den som kan alla versioner av Rodluvan kommer knappast bli overraskad av manuset, men jag ar nyfiken som tusan pa att se vilken vag just den har adaptionen av Rodluvan kommer ta efter att sjalv skrivit ett manus som bygger pa sagan och dyrkat filmer sasom The Company of Wolves. Sen sa ar ju Sirius Black med! Hur genialt e inte det, mannnen som spelar den svarta hunden i Harry Potter ar huvudkaraktar i en film om Rodluvan och vargen!

Jane Eyre. MOTIVERING: Ar det sa forvanande fran nagon som har Pride & Prejudice som favoritfilm? Kostymdraman ar min guilty pleasure och likval ar klassisk engelsk litteratur (Jane Austen ar dock favoriten saklart). Det kanske ar som Leffe sager, att jag ar en obotlig romantiker... Har far vi se fortsatta steg i karriaren fran hon som spelade Alice och sedan ar Judi Dench (som Mrs Fairfax!) alltid en frojd. Men mest nyfiken e jag pa hur the gothic kommer representeras och hur morkt det kommer att bli.

Tron: Legacy. MOTIVERING: Hela min termin har handlat om Baudrillard's Simulacra, sa det skulle kannas som en underdrift att pasta att jag inte ar besatt av det. Hur spannande ar det inte att en sadan har produktion antligen blir av med den teknologi som vi har idag! Yay for teknologins framsteg i digitala film effekter, jag alskar att vara filmtittare i tider som dessa. Tidigarenamnda "Thirteen" ar med - hon ger mig Megan Fox vibbar, och Foxen ar het. Har last sa himla mycket om de tekniska detaljerna sa det ska bli saftigt att se resultatet, dessutom ska det bli kul att se filmen som nar originalet gjordes, var fore sin tid. Jag skulle nog aldrig accepterat och uppskattat de Questworld drivna avsnitten i Jonny Quest om inte Tron. Tuffast kommer soundtracket med Daft Punk vara, I bet your ass!

it ought to come like leaves to a tree, or it better not come at all

Bright Star är som om Jane Austen och Jane Campion möts upp över en kopp English Breakfast Tea. Dessutom är det ett poetiskt kostymdrama och det tänker jag inte förneka att jag är svag för. Så i tider där jag hatar Adam Sandler och börjar tjuta halvvägs igenom The Wedding Singer så flyr jag tillbaka till det som lugnar ner kaoset i själen. Det finns ju en gräns på hur mycket trash-komedier man kan tvingas att se... Och varför, varför tror folk (samma folk som anser The Benchwarmers är värd en Oscar nominering) att det är en bra idé att låta mig titta på filmer som The Rebound eller Forgetting Sarah Marshall? Va, va, va?!