have you ever seen the rain coming down on a sunny day?

På en regnig liten dag som denna kan det ju vara dags att gå tillbaka till en annan, inte lika regnig dag, då vi  gick på Blues N Roots festivalen i Fremantle.  Traditionsenligt tar det ju typ en evighet för mig att lägga upp "aktuella" bilder.  Så här är en liten blygsam varning om att det jävlar kommer en massa bilder nu! Jag och Fille orkade oss med mycket motsägelse upp efter en lång lördagsnatt och brummade ut till Freo där vi hade nödvändigt kaffe och sedan frulle/lunch innan vi mötte upp med Emsi & Chris (bildskyggaste paret i världshistorien)  för att ta oss till parken.

TRANSLATION: On a rainy day like this we might as well look back on a not so rainy day, when we went to the Blues N Roots Fest in Fremantle. I'm warning you, an overload of images is coming up ahead! Naturally we needed breakfast/lunch, as if getting up that Sunday after a very long saturday night wasn't hard enough, then we met up with Emsi & Chris and headed for the park. Finishing the day with John Fogerty was the best possible finale, his whiskey-voice only gets better with the years!

 Det var en battle mellan strålande sol och halvmolnigt, men sådär lagom fint för att bara haffa en av alla kartong-sittplatserna (seriöst, så himla smart!) och hitta en plats framför den stora scenen.  Lite Keb Mo, lite Steve Earl, lite färgglada personligheter och lite öl till att börja med. Jag sprang in i min gamla lärare lilla Georgie också, som påstod att jag var för ung för 'old-people-festivals'. Hmpf. Blues N Roots i WA är mycket riktigt en väldigt "medelålders"baserad publik, men det är den fridfullaste festivalen av de stora som händer här, där man slipper överförfriskade, bråkiga 20-åringar.

Dagens besvikelse (förutom att jag missade The Seals och Husky eftersom vi prioriterade lunch) var Crosby, Stills & Nash. Visst att de är ett gäng gubbar, men det var en ganska tråkig performance.  Det drog igång ordetligt när The Specials kom på scen, och jag skrattade mig hes som åskådare på alla lemmar som verkligen inte kunde vara still när musiken dundrade. Det var lite Jörgen Rosberg vibbar på dansstegen.  Med mörkret drog vi bort till Big Top-tältet för att se The Pogues och det var ju tur det för en regnskur parkerade ovanför oss precis då. Vi trotsade regnet och begav oss för att se det stora spektaklet, John Fogerty, och det var så mycket lycka i luften (sedan att gamla tanter ropade att de både älskade John och ville älska med honom, behöver inte nämnas, bara lite). Johns whiskeylena röst har bara blivit bättre me dåren. Punkt slut.