15/01/2008

There's always a first, or so they say...

Kära B-log,

det har anlänt. Ögonblicket jag aldrig trodde skulle komma. Jag står och frivilligt lagar mat. Låt mig förtydliga för den oinvigde i hur life by Misha är lived. Jag lagar inte mat. Inte enbart för den största anledningen - jag kan inte laga mat, men också för att well, jag kan inte laga mat.

Lite
kanske det har att göra med att jag är hungrig och helt enkelt inte har råd med att köpa annan mat förutom det som redan står i kylen...

Och här står jag nu.

Känner mig lite svag för att jag inte lever efter mina principer. Men nu har ju Hein och hans grabbgäng åkt iväg på deras Roadtrip. Jag är ensam i en tvåa (enligt Australiens tolkning that is) där fyra killar försökt leva städat (försökt var huvudordet i den meningen) och i och med att geniet själv gått och bränt sig radikalt på allt vad min baksida heter, dvs min röv ser patriotiskt vit och röd ut och jag kan inte röra på mig utan att gny, så har inte mycket blivit gjort. Och let's face it, en uttråkad Misha kan nästan gå med på vadsomhelst för lite hederlig sysselsättning.

Det började ju väl, jag lät ströbrödet svälla i sitt vatten, jag hackade löken, jag plockade fram de övriga ingredienserna. Här ska det göras citronstekta köttbullar. Inget jävla mumbo-jumbo som du har djupfryst direkt från affären. Riktiga egengjorda köttbullar. Ge mig en trofé rightaway. Sedan inser jag att aj, köttfärsen är ju ganska djupfryst. Så nu försöker jag tina den under rinnande vatten. Så vad tror ni, blir mina köttbullar redo fram till midnatt? Klockan e halv tio här nämligen... Den som lever får se. Amen.

Edit: Nej. Det finns en anledning till varför jag inte jobbar som kock... Det e omöjligtvis samma anledning till varför jag är en linslus dock. Sweet, och nu rimmade jag också...

No comments:

Post a Comment