En liten pärla från gamla goda 90-talet. Jag älskade My Girl (Howard Zieff, 1991) när jag var yngre. Såg den idag och jag blev lika mycket kär i lilla Veda som vanligt. Sådär härligt förälskad i en karaktär man kan bli. Så man önskar hon var ens egen. Jag vill också klättra i träd med likasinnade. Jag vill också kasta mig över sängen, plocka fram klassfotot och sjunga ut min förälskelse. Och alla dessa mood-rings, ni vet ringarna med stenar som skiftade färg när man bytte humör. Hade inte alla en sådan? Och den tematiska cinematografin... Oooh...
Weeping willow with your tears running down,
why do you always weep and frown?
Is it because he left you one day?
Is it because he could not stay?
On your branches he would swing,
do you long for the happiness that day would bring?
He found shelter in your shade.
You thought his laughter would never fade.
Weeping willow, stop your tears.
There is something to calm you fears.
You think death has ripped you forever apart.
But I know he'll always be in your heart.
Men nu ska vi ta och kasta upp Atonement på projektorn. Så jag längtat efter att se den!
why do you always weep and frown?
Is it because he left you one day?
Is it because he could not stay?
On your branches he would swing,
do you long for the happiness that day would bring?
He found shelter in your shade.
You thought his laughter would never fade.
Weeping willow, stop your tears.
There is something to calm you fears.
You think death has ripped you forever apart.
But I know he'll always be in your heart.
No comments:
Post a Comment