sex, sin and shakespeare: confessions of a revue show girl

Jag var nykläckta femton, fortfarande blöt bakom öronen, när jag dansade igenom mig auditionen som resulterade i 3 timmars föreställningar varje fredag och lördag i flera år framöver. Nyårsföreställningarna var inte från denna jord!

Nervös innerst inne men glänste på scen ytterst ute. Det var ju det enda jag var riktigt bra på. Att synas på scen.

Nåja, jag var ganska bra på att dra till mig uppmärksamhet till vardags också, men då var det ju på grund av att jag sprang ylandes hela korridoren igenom på högstadiet för att se till att ett kärleksbrev signerat yours truly inte nådde fram till honom (vilket det gjorde, och han lät alla killar i sin klass läsa det), jagar en stackars långbent pojke över och under skåpen bara för att sedan alldeles för högt uttala min önskan att få det hårda som syns i hans ficka (plånboken, okej?!) eller går omkring en heldag med underkläderna på utsidan av kroppen efter att ha förlorat en vadslagning...


Jag började nästan gråta efter första föreställningen såklart. Med rampljuset bländandes i ansiktet hade jag tabbat mig på något steg. Ridån går ned, i storhetsvansinnet som uppstår glöms det bort. En annan gång på scenen blir jag helt tagen av att få ett par välplacerade läppar på mina egna - mitt på scenen, mitt i en dans! Ahja. Det gjorde väl inget. Helt plötsligt får jag hjälp med franska läxorna av en hunk som på vägen hem till honom sjunger serenader. Jag förtydligar för mina musketörer att vi faktiskt bara pluggar. Men visst fan pirrar det i magen. Där sitter jag och pratar som om jag hade all rätt till det med en kille som jag mentalt kartlagde redan sedan första året i musikklass.

I kulisserna får killarna spänna på oss corsetterna medan vi själva sätter på oss peruker samtidigt som någon annan snörar på oss can-can stövlarna. Med fastlimmat leende håller vi masken medan vi känner hur en bröstvårta rymmer och tittar ut. Nere i logerna gottar vi i oss sockerkickar från godisskålen. Efter föreställningen tävlar vi om vem som får dusha i den legendariska porrtoan - den var med bordellrött kakel.


På ett genrep hör jag kommentaren. "Skulle jag ha en dotter i hennes ålder med henne kropp skulle jag fan inte låta henne klä sig sådär eller syssla med sånt här". Jag tittar ned på vad jag har på mig. Svarta jazzbyxor och en röd tröja som jag fyndigt, tyckte jag, med vit färg gjort ett tryck av mina händer i höjd med brösten. Vad är det för dubbelmoral!? Alla här sysslar med sånt här.

Det finns en person jag minns speciellt. En blick för bekräftelse och det var uppenbart. Han ja. Han som hatade mig. Han som bet ihop när jag råkade sätta mig i hans stol i sminklogen för att få mitt öppningshår ditsatt av honom. Oftast muttrade han att jag borde kunna göra det själv. Han som aldrig, aldrig tittade åt mitt håll även när jag pratade. Även när jag sa något som fick de andra att skratta. Ahja, tänkte jag uppgivet, man kan inte vinna över dem alla. För de flesta var jag inte mer än ett lammkött med hungriga blickar från testosteron-vulkaner, men för honom var jag ju inte ens det.

Och vem var han? Han var den oslipade skönheten. Den som man inte la märke till om man inte tittade ordentligt. Han var den som sa ifrån, som höll sig betydelsefullt i bakgrunden. Jag fick aldrig en chans att förstå vad det var med honom som alla andra tyckte om. Så småningom får jag höra från andra om likheter oss emellan. Men då är det redan för sent, han slutar.



Visst ser jag honom då och då. Visst hälsar vi, ibland. Vännerna är ju fortfarande kvar på Arbis. Två år senare kommer han tillbaka en kväll i mitt liv. Två år senare, på nyår. Kanske är jag modigare för att jag inte är femton längre, kanske är det för att vi delar en flaska champagne. Kanske är det för att jag ägnar halva min uppmärksamhet åt någon annan. Rörde inte hans hand lite misstänksamt för länge vid mitt knä där? La han nyss armen om mitt stolstöd? Bad han nyss den andra killen arrogant att dra härifrån?

För första gången behöver jag inte söka hans blick. Den är redan där och den säger allt och ingenting. Efter en stund ber han mig följa med till logerna. Han går i förväg och jag, jag följer pafft efter. Sen så kommer jag till de första trappstegen ned till logerna.

Jag fick aldrig reda på ifall det var en champagneblöt kyss som väntade mig i mörkret eller en minnesvärd konversation där han skrattar och säger att han aldrig ämnat att ignorera mig i början, att det hela varit ett missförstånd. Jag kom aldrig längre än till tredje trappsteget...

Bilder från Arbis' bildarkiv

TRANSLATION: At the age of 15 I became one of those revue show girls. Use the translator widget to the left if you wish to read all about it. There's a show reel of the show over here.