En mörk biograf, rad efter rad av röda stolar, en vit duk, ljudet av projektorn som går igång. Bioupplevelsen. Den gemensamma bioupplevelsen. Det påstås att den går mot sin död. Det är få som går på bio numera, det är sant. Kolla bara statistiken. Man sitter hemma numera, vid datorn, och ser det senaste som man busigt fått tag på.
Som fattig student är det en lyx att gå på bio. Idag börjar Melbourne Queer Film Festival och
Breakfast with Scot öppnar på
Astor Cinema bara ett kvarter bort. Det är närmare till bion än till den närmaste mataffären. 13 dollar för biljetten. Det är 4 cappucinos på Aroma. Jag kommer sitta hemma och skriva manus, läsa Scriptwriting Updated, kasta upp en film på projektorn, pussa på Slaven och dricka té. Det kommer inte kosta mig ett öre.
Det är lite tragiskt.
Cinema is dead.
Perhaps. Film is not.
Tragiskt, men vackert (på ett nostalgiskt vis). Det är här man spottar på att tillhöra den här generationen. Folk läser inte böcker längre, de läser bloggar. Jag är övertygad om att det här är ett mellanting, det kommer bli bättre. Världen har bara inte kommit på vad nästa medie-plattform kommer bli.
Man slås lite av skuldkänslor när man ser de tre minuter korta kreationerna som finns lättillgängliga på youtube, kortfilmerna av en utsökt samling regissörer som visades i Cannes 2007 under titeln
Chacun son Cinema (To Each His Own Cinema). Alla har gjort en kortfilm som kretsar kring bio. Det är helt fantastiskt att se hur var och en av dessa filmskapare har valt att framställa sin vision av vad en bioupplevelse är. Jag tror jag har blivit kär tre gånger på loppet av 15 minuter. Framförallt får dessa små tre minuter av olika världar som öppnas för en, mig så sugen att smyga in på en biograf. Så länge det inte är Arn, som min sista bioupplevelse var, så är jag glad.
Kanske är jag bara i något retarderad känslomässig
state of mind, men Alejandro Gonzales Inarritu's
Anna får mig nästan att gråta.
The Cinema Around The Corner får mig att le och bli hoppfull och Wong Kar Wai bländar med skuggor och ljussättningen i
I Travelled 9000 km To Give It To You. Den som inte trodde man kan beröra på tre minuter är inte värdig helt enkelt.
Nej, nu ska jag sluta att vara upprörd och varva ned med en öl istället i solskenet.
Bilder: Timothy Neesam, e d d d d d d d i e
Här är hon, utklädd till sjuksköterskekläderna som skall användas i filmen. Eller det var tänkt att det skulle blivit de här, men sedan fick vi byta skådespelerska lite akut, så nu blir det att jaga ny klänning.
På plats i Queen's Park med världens goaste skådis
Ljudansvarig under inspelning, redigerar i post-produktion 
Vi filmade cowboybootsen väldigt dramatiskt
Murray är vår andra skådis, främlingen
Reflektion i Slavens solisar
Titta! Slaven bytte identitet, han fick ett backstage pass där han tillhörde Polen!
Med polska folkdräkter kan man få timmarna att gå
Man slås lite av skuldkänslor när man ser de tre minuter korta kreationerna som finns lättillgängliga på youtube, kortfilmerna av en utsökt samling regissörer som visades i Cannes 2007 under titeln Chacun son Cinema (To Each His Own Cinema). Alla har gjort en kortfilm som kretsar kring bio. Det är helt fantastiskt att se hur var och en av dessa filmskapare har valt att framställa sin vision av vad en bioupplevelse är. Jag tror jag har blivit kär tre gånger på loppet av 15 minuter. Framförallt får dessa små tre minuter av olika världar som öppnas för en, mig så sugen att smyga in på en biograf. Så länge det inte är Arn, som min sista bioupplevelse var, så är jag glad.
