anyone else isn't you

Det är så svårt när man på jakt efter vilken krossad bit lycka som finns kvar, att bli brutalt påmind om att man måste ta hänsyn till andra. Som om inte mitt liv var tillräckligt fucked up already. Jag dör inombords, jag sväljer ett badkar saltvatten men jag pressar fram ett leende, godtar en ursäkt och säger att det är okej. Vi tar en drink eller fem till och det kanske går över. För om jag inte gör det förlorar jag en vän. En vän som förvisso sårade mig men

som själv hade det minst lika hemskt. En vän som jag trodde skulle finnas där för mig, men som tydligen ska finnas där för oss båda. Och vad har jag för rätt att tycka det är fel, att det är orättvist? Och helst av allt vill jag bara springa rätt in i famnen hos någon som med all rätt i världen kan klappa mig på axeln och viska att allt kommer bli bra. Någon som inte sedan försöker få mig i säng. Vad är det för fel på världen egentligen? Och varför måste den värld som varit tagits ifrån mig? Orka vara bitter. Orka vara glad. Fuck it.

Bilderna är från i Polen innan avfärd, när mamma insisterade på att följa efter mig med kameran