the walk of shame

Att döma av aktiviteten på den här bloggen kan man ju tro att det ska dyka upp en artikel i tidningen i stil med en dödsannons, men luuuugn. Jag lever. Livet fick bara tag i mig och höll mig oerhört upptagen med både filmande, städande, packande, festande och en power-dos av socialt häng innan det dessutom bar av till storstaden igen. Japp, egot sitter i Stockholm och ska boarda ett plan idag som tar henne tillbaka till värmen. Så för att börja komma igång igen kör vi med en demonstration av lördagens morgon då jag efter att slaggat hos Helena fick ta den där misstänksamma promenaden hem. Älskar ni inte också hur man piercas med blicken från folket där de telepatiskt talar om för en "Tror du inte jag ser att du har gårdagens kläde på dig" och att de givetvis tänker sig det värsta möjliga. Det är inte många kottar på en spårvagn halv tio på morgonen kan jag intyga, så den biten av resan var lite som en fristad. Fint som snus var snön så jag var tvungen att capture the moment.


TRANSLATION: No, I'm not dead. Life got hold of me though, so I've been quite busy the last few days with filming, cleaning, packing, partying and trying to be overboard social to the very end. No time for Internet (gasp!). Am up in Stockholm now as I'm boarding a plane that will take me to that warmer temperature I've been missing, so as a soft start on my catching up in the blogosphere, I am demonstrating with a few pics , my walk of shame home on saturday morning after crashing at Helenas. Good stuff.