things are not what they seem

 Efter hela Oscar debaklet där man vinner en statyett för att ha ljussatt ett helt grönrum och kallar det cinematografi,  osmakligt avbrutna tack-tal så fort Rhytm & Hues nämndes, VFX protesten som samtidigt pågick men ignorerades med flit av Hollywood media och alla dessa gröna rutor som dyker upp överallt i sociala medium, kände jag att det behövdes ett inlägg om just speciella effekter i filmer vi ser idag.  Som publik vet vi ju att det är någon som har gjort något magiskt hokus pokus för att slutresultatet ser ut som det gör, vi vet ju att vissa varelser inte finns på riktigt, att oavsett hur fantastiskt jorden är, så existerar inte vissa landskap. Väldigt ofta inser vi dock inte hur mycket som faktiskt inte är på riktigt och hur många timmar det faktiskt tar att prestera hög standard av effekten. Tro inte för fem öre att det bara är en elit-grupp på tolv personer som jobbar inom VFX avdelningen för en film.  Snarare 300 som jobbar övertid för att möta en deadline. Inget undra på att jag skrattar när chefen frågar om jag, ensam, kan göra något på två veckor.

TRANSLATION: After the whole Oscar debacle, the VFX worker protests that Hollywood media tried to ignore and all the green squares popping up in social media, I find it appropriate to throw some images in to show the actual power of visual effects in modern media and how much that we see on screen is owed to to the VFX teams. You think this is the work of an elite group of maybe 12 people doing some magic in After Effects? More likely 300 people working overtime. No wonder I laugh when my boss sometimes ask if I, myself, can pull something off in two weeks time.

Bilder via BeforeVFX, för mer info spana in denna artikel eller den här

Ett filmslut

Jag råkade se slutet av en polsk film på TVP Polonia alldeles nyss, Wrota Europy av Jerzy Wojcik, som jag blev ypperligt förtjust i, trots att det bara var den sista kvarten av filmen jag såg. Cinematografin var så ljuvlig. Vinter har aldrig sett så fängslande romantiskt ut på film. Nu måste jag få tag på filmen så jag kan se helheten. Den går i repris igen inatt kl 02.00, men jag jobbar ju då! Hur kommer det sig att varenda historisk eller episk film som Polen producerar faller mig i smaken? Jag har nog inte sett en enda modern polsk film som fick mitt hjärta att slå.

Dags att slänga på sig lite varma kläder och hoppa på cykeln till jobbet. Off we go!

En film om en film

Vad får man om en högt ansedd regissör tappar all inspiration och inte vet vad han ska göra näst, till den grad att han gör en film om att han själv inte vet vad han vill ? Svaret lyder: Fellinis 8 1/2

En salig röra där verklighet ( så passande med tanke på dagens föreläsning om realism) och fantasier samt drömmar går in i varandra. Jag har insett att jag gillar svartvita filmer mer och mer, man kan leka så mycket mer med skugga och kontraster då. Yepp, black/white for the win.

Pandoras Box

Jag har en grön låda som rymmer nästan alla mina DV-band sedan jag började filma med Skumraketen (den första digitala kameran jag ägde that is). Vid ett på natten, innan jag skulle lägga mig, lyfte jag på locket och skummade igenom de första namnlösa banden för att se vad som doldes där. Min externa hårddisk med alla mina film projekt crashade förra året vid mars och allt kändes borttappat. Vissa få kortare projekt hade jag visst spelat över på DV-band, då jag brukade spela över dem till video. Där hittade jag det här Arbis-hjulet, massa snuttar från Arbis varietén a la Moulin Rouge späckat med spackel, glitter, glamour och där killar uppklädda till tjejer var vardag. Jag var själv med i showen i 2,5 år, om inte längre. String, högklackat och corsette baby!

Kvalitén är inte så hög, jag har vare sig tid eller ork att trixa omkring och få en hög kvalitet som inte tar så mycket plats, därför får detta duga så länge. Det finns otaligt mång abrister, men det är en kul grej ändå. Detta skickadeds faktiskt till Syrien, om jag inte minns helt fel, och visades upp då de skulle beställa nya kostymer som de sydde upp utomlands.

Veckan som var

Dagen jag satte mig på tåget till Norrköping så var det med ett leende på mina Honey Trap inbäddade läppar. En gammal farbror hade helgonförklarat mig på bussen in till Liljeholmen bara för att jag reste mig upp och gav plats till en barnvagn, samt frågade ifall jag fick slå mig ned bredvid honom. Innan jag visste ordet av var jag en så "hjärtlig människa som det kommer gå bra för i livet. Det finns människor som omedveten utstrålar någon slags livsglädje, som gör att man bara blir glad av att se på, och du är en av dem!"

I THOUGHT I SAW A PUDDYCAT
Drottninggatans kullerstensklädda gata i Norrköping känns så behagligt hemma för mig att gå upp på. Det är en kontrast till gatorna i Stockholm där hela världen är ute på en och samma gång och inte tar hänsyn till varandra utan bara skyndar sig till sitt mål. Folk stressar så mycket där Jag har själv blivit påverkad och hoppat på i rytmen ett par gånger, jag är medskyldig. Men det bästa med att vara hemma den här lediga veckan var att jag kunde skämma bort mig själv med sockersöt tillvaro av fluffiga fyrtassade Mokona. Jag är upp över öronen förälskad ända ut i tårna! Hon får Kenshin att framstå som ett klobeväpnad monster som dessutom det första han gjorde när jag kom tillbaka i söndags, var att bita sig igenom skinnet på min handled. Dessutom är det bara roligt att säga "Jag har en hårig kisse mellan benen" på engelska när Mokona lägger sig i knät på en.


UTGÅNG PÅ FREDAG
På fredagen var jag ute med Sandra - senast vi var ute var det olyckliga tillfället då vi stötte på Petter och åt äckliga pannkakor bakade på plåt i en ugn hemma hos någon stackars främling. Vi har en tendens att aldrig riktigt komma hela vägen hem till oss själva då vi beger oss ut tillsammans. Vi kom aldrig vidare från Cromwell ens. Det fanns trånande hormoner i luften som höll somliga kvar. Den här gången slocknade vi hemma hos Larsson. Sandra förvisso i källaren, och sedan låste hon ut sig själv på morgonkvisten i någon annans skor - och tro mig, hela situationen är mycket roligare med detaljer. Den inkluderar horisontella lägen, kissnödighet och desperata inbrottsförsök.

NAKENTOMTE PÅ MÅNDAG
På måndagen var det Cromwell igen med nakentomten den här gången, dock mycket stillsammare atmosfär. Avrundades, efter några Heineken och en Bloody Mary, med uppdagandet av bartenderns namn ( jag har ju alltid tyckt han ser ut som en Liam och innerst inne krönt honom till engelsman, men så var ju intefallet) och en förödande turnering i biljard. Min teori om att den vita bollen är homosexuell och attraheras av de manliga motståndarna, som för övrigt uppkom redan under högstadietiden, är fortfarande aktuell. Den vita bollen tycker helt enkelt inte om mig! Tur att man är naturligt begåvad med the noble art of distraction...

TÅGET TILL LINKÖPING
I veckan var jag hos Leffe också och fifflade med en logga till TDP som jag banne mig inte knåpat ihop layouten till än, som jag lovat. Jag har helt enkelt inte haft lyxen att kunna ha tid med att göra så. På tåget till Leffe fick jag sällskap av Jakob Saleh (som spelar Stefan i filmen som spelas in med danstjejerna) som numera med Per går på Lunnevad, och i entusiasmens närvaro tyckte Jakob och jag att vi borde bli partners och lära oss Lindy Hop. Den som lever får se.


FILMFESTIVALFREDAG
Den 8:e årliga filmfestivalen i Norrköping har anlänt gott folk, men jag bor i Stockholm. Så det blir inte så mycket skuttande från bio till bio för mig. Under helgen hann jag dock med att gå på Tristram Shandy och Capote med pojkvännen. Skulle säkerligen hunnit mer om det inte var för att jag jobbade eller för några missförstånd som uppstod. Att bestämma mötesplats kan tydligen vara mer komplicerat än man tror. Filmer jag skulle vilja hinna med att se inkluderar Sweet Land, Shadowless Sword, Mrs Henderson Presents och The Squid and the whale. Behöver jag nämna att jag jobbade också? Syrran hade klass-reunion på lördagen och jag jobbade. Det är fortfarande svårt för mig att greppa att folk tycker syrran och jag är så "slående" lika.

Online Viewing Tip

The Confession. Wentworth Miller i en roll som vi redan känner igen honom i, som en fängelsefånge, tillsammans med modellen Josie Maran som hans fru. Denna kortfilm börjar ganska långsamt, får upp farten när hon anländer till fängelset, blir kroppsbesiktigad och väntar på att få träffa honom och därefter följer en bekännelse och en vändning i allt. Rejection and pain served bittersweet. Se den här.

Most ardently

Ardently.

Nytt favoritord i Egos ordbok.

Mitt i läsandet av Social identity and individual productivity within groups ( den som inte har Bibeln tillgänglig, så föreslår jag det här som ett ersättningsobjekt för att snarast möjligt somna vid sömnbesvär) så börjar jag recitera favoritrepliker ur P&P (bara trailern ger mig rysningar fan. Jag vill ha soundtracket!). Vad kallas det när man kan läsa upp en favoritscen by heart? Patetisk? Ambitiös? Obotlig romantiker?
Slutsatsen är att det inte alls är behagligare at läsa Social identity (...) med Mr Darcy i bakhuvudet.

Jag är dessutom inte ensam om favoritscenen:

"I thought it was probably the scene in the rain, the proposal scene. It was actually my favorite scene to shoot as well, but I think that was probably the most difficult, just because it was quite complex. You wanted to get that sexual tension between them, and you want to get the fact that they really fucking fancy each other, but they hate each other at the same time."

Keira Knightley - Intervju från Movieweb

Bara därför måste jag föreviga dialogen i bloggen. Call me overobcessive for all I care!

DARCY

Miss Elizabeth.
I have struggled in vain and can bear it no longer.
These past months have been a torment. I came to
Rosings only to see you.  I have fought against
judgement, my family's expectation, the inferiority
of your birth, my rank. I will put them aside
and ask you to end my agony.


ELIZABETH
    
I don't understand.


DARCY

I love you.


Most ardently.
Please do me the honour
of accepting my hand.


ELIZABETH
       
Sir, I appreciate the struggle you have
been through, and I am very sorry to have
caused you pain. It was unconsciously done.

DARCY
       
Is this your reply?


ELIZABETH

Yes, sir.


DARCY
       
Are you laughing at me?


ELIZABETH

No.


DARCY
       
Are you rejecting me?


ELIZABETH
       
I'm sure the feelings which hindered
your regard will help you overcome it.

Transcript från Script-O-Rama

Lose your heart and come to your senses

När jag låg på soffan, med Kenshin i formen av en kanelbulle vid min mage, och såg på filmen Sense and Sensibility (1995), baserad på boken av Jane Austen, kände jag efter en halvtimme igen mig. Inte i filmen eller handlingen eller i själva konceptet, det var inte vad som var bekant, utan hur dumt den än låter, så var det kamera arbetet. Panoramavyerna, tempot, och berättartekniken. Jag hade sett det någonstans förut och det är nu när jag kollar upp vem som är regissören till filmen, Ang Lee, som alla pusselbitar faller på plats - Brokeback Mountain! Det går inte att förneka att mannen är en skicklig storyteller. Jag har alltid varit eld och lågor när man istället för att berätta, visar mer, precis som fallet är i den här filmen!


Eftersom jag redan hyllat och vid det här laget sett Pride and Prejudice med Keira Knightley och Matthew MacFayden minst ett dussin gånger ( nu var jag väldigt snål med sanningen), så hade jag stramat åt förhoppningarna på den här filmen - för inget kan ju klå P&P! Men den höll måttet. Den bearbetar samma problem som i den förstnämnda filmen: en mors försök att gifta bort sina många döttrar. Den här gången följer man systrarna Marianne (Kate Winslet) och Elinor Dashwood (Emma Thompson) istället, samt männen som uppvaktar dem spelade av bland annat Alan Rickman, Hugh Grant och Greg Wise. Den 136 långa filmen har vunnit en Oscar. Manuset är skrivet av Emma Thompson själv, och då jag inte läst boken själv, har jag förstått att hon tagit sig frihet att ge och ta det som behövs. Jag har inget att klaga på. Tur att ingen annan var hemma, för jag satt och skrattade eller talade till mig själv ett par gånger.


Det enda jag kunde störa mig på var överdosen naïvitet karaktären Marianne hade, och kunde för omväxlings skull relatera mer till den tystnämnda och något mer tillbakadragna karaktären dvs Elinor. Sedan är jag nog ganska partisk då min själ redan blivit besudlad och det är omöjligt att ge mig en annan uppfattning om Alan Rickman än att han är någon mildare form av sexgud. Pride & Prejudice behåller titeln som min favorit för ett tag framöver, älskar man den är det skam att inte se Sense & Sensibility. Tycker man inte om episka novellgestaltningar så kan jag trösta med att miljön är bländande vacker.

+++++

The Ban

Kinesiske regissören Lou Ye har alltså blivit förbjuden att göra film på hela fem år av myndigheterna, bara för att han ignorerar censuren i Kina och dessutom utan tillstånd visade upp sin senaste film Summer Palace ( "one of the most controversial films to come out of the Chinese mainland in the past 50 years" enligt kritikerna ) på film festivalen i Cannes.

Så vad ska han göra åt saken? Kan man sitta rastlös i fem år?
"I will oppose the ban," he says, without hesitation. "My work is to make movies. And I will do so until someone stands in front of my camera and tells me I must stop. It is my fundamental right."

Läs mer i the Guardian.

Filminspelning och spellistor

Stillbild från vattenkrig-scenen med Anna som Veronika

Det har blivit en hel del filminspelning ändå med tjejerna. De flesta av dansscenerna är filmade och ikväll har jag gått igenom spellistorna på iTunes efter några bra låtar som jag kan ha som soundtrack till deras blod-svett-och-tårar-uppvärmning där de pressar massa sit ups och stretch, både på golvet och vid stången. För tillfället ser jag det kraftfullt framför mig med klippen och flytet till början av Just Tonight - Jimmy Eat World. Grym låt!

Det är ju inte på långa vägar dags för the editing stage av det här projektet, men när det väl är dags (sådär vid sommarens slut) så kanske jag kan lägga upp dem här för att

a) bankas medvetslös av hänsynslös kritik

b) låta det gå förbi obemärkt då det inte alls är garanterat att folk ens kikar in här,

eller

c) inspireras till att förbättra och jobba hårdare om någon tar sig tid att ge lite konstruktiv kritik.

Nobody's Watching

Så jävla klockrent!

Ni som har trycka-på-okänd-länk-fobi, så kan jag avslöja att det är ett pilot avsnitt uppdelat i tre delar av Nobody's watching, skrivna av de som skrev Scrubs och Family Guy. Priceless!

The Devil Wears Prada

Filmen som är baserad på boken med samma titel av Lauren Weisberger kommer snart till den vita duken, med handen på hjärtat: hur många är det som främst ska se filmen enbart för klädernas skull?

Anne Hathaway spelar assistenten Andy till drottningen av the fashion scene - Miranda Priestly (spelad av Meryl Streep), som sägs vara en medveten (trots att författaren befinner sig i förnekelse-stadiet) identifikation av Anna Wintour, chefredaktör för amerikanska Vogue. Hm, undra ifall Anna själv kommer sitta på första raden och se filmen? Tyvärr så associerar jag alltid miss Wintour med en mycket större personlighet - nämligen ursköne Andre Leon Talley. Han vann mitt hjärta efter att ha sett honom på Opera. Hur patetiskt lät inte det där nyss då? Han är lite som Ebba, antingen hatar man honom, eller så älskar man honom.

David Frankel är regissör och i sitt bagage har han en hel del TV-serieavsnitt bl a Sex And The City , och en film om fashion måste ju utspela sig i modemekkan New York. Enligt Emanuel Levy är Frankel en man som klarar att både framhäva den sexiga, romantiska och roliga sidan Big Apple har att erbjuda. "Not since Mike Nichols’ “Working Girl,” which was also glitzy and shallow, has there been such an enjoyable comedy about career women in the Big Apple." tycker Emanuel Levy och förklarar sedan att filmen "is not only the most satisfying comedy around, but also the first comedy this summer made for adults. Indeed, here is a comedy with no children, animals, or special effects that totally relies on witty humor, sophisticated characters, and glamorous look, resulting in a film that feels like the old MGM pictures of yesteryear." Läs hela recensionen här.

Movie Nerd

Jag snodde en lista från Caroline, men den är ju så himla lång... och egentligen är listorna väl roligast att läsa för den som fyller i, men inte för resten av allmänheten. Det är en filmlista vi talar om. Vad annars. Film + Misha = evig kärlek

SUPPOSEDLY if you've seen over 80 movies, you have no life. Mark the ones you've seen. There are 200 movies on this list.

Min oro var snarare att jag skulle av något oförklarlig sammanträffande sett under 80 av filmerna på den där listan. Men nej då, jag har sett mer än hälften - 105 is my lucky number.

För 1+0+5 = 6

Det kallas logik

Yay

Visste ni att jag är så intressant att jag blivit utvald som tänkbar redaktionsmedlem? Yay! Jag har fått ett mail som fick mig att skutta omkring i rummet. På riktigt. Jag reste mig upp från stolen och gjorde en ganska pinsam segerdans framför spegeln. Jag ska på intervju!


Och som ödmjuk gudinna tänkte jag rädda er själar som ännu inte sett filmen Prinsen & Jag med Julia Stiles - don't bother! Visst att det redan var beräknat att det skulle bli en dålig romantisk komedi, men det här var bara bittert plågsamt och värdelöst. Nästan så att Valentine inte toppar min lista på sämsta movies ever längre. Det är som Boo Allen säger, "Something's rotten in Denmark: this movie."