Man slås lite av skuldkänslor när man ser de tre minuter korta kreationerna som finns lättillgängliga på youtube, kortfilmerna av en utsökt samling regissörer som visades i Cannes 2007 under titeln Chacun son Cinema (To Each His Own Cinema). Alla har gjort en kortfilm som kretsar kring bio. Det är helt fantastiskt att se hur var och en av dessa filmskapare har valt att framställa sin vision av vad en bioupplevelse är. Jag tror jag har blivit kär tre gånger på loppet av 15 minuter. Framförallt får dessa små tre minuter av olika världar som öppnas för en, mig så sugen att smyga in på en biograf. Så länge det inte är Arn, som min sista bioupplevelse var, så är jag glad.
365: Det går framåt. Det blev en med galet långa ben (som Nicky Flippers i Hoodwinked) och en uppochned (gårdagens), helt slut efter en dansträning. Lite som nu, fast slut efter karuseller & karameller med träningsvärk.
365: Jag har kanske tagit hela det här threesixtyfive-projektet på för stort allvar. Folk kommer tro att allt jag gör om dagarna är att ta kort på mig själv. Men som jag yttrade mig tidigare på promenad i Mount Lawley med Slaven, 365 egobilder mer dör man ju inte av.
Men allra mest så här...
Ibland var det festligt och fint med avslutningsmiddag och betygsutdelninginne i Palma ...
Det hjälpte inte alls när DJn sänkte musiken och i mikrofonen frågade ifall jag gjort det här tidigare... Jag klättrade snabbt ned som en skamsen hundvalp med svansen mellan benen. Dessa förbannade dancepoles, måste de va så frestande att leka med?
I rum 231 bodde jag med dessa fantastiska tjejer, Angelica och Disa. Jag har aldrig på så kort tid fäst mig och känt mig så bra med en tjejkompis som jag gjorde med Angelica, fy faen vilken härlig individ. Vi var utsedda Myrdrottningar och porrdrottningar för hela slanten. Helt ljuvlig och så saknad, då vi inte har någon kontakt whatsoever längre, trots att hon bara befann sig så kort som E-tuna eller Katrineholm. Minns inte riktigt...
Världens lyckligaste var jag när jag fick jobb på Den Glade Viking tillsammans med favoritgrabbarna. Fina tider.
Men allra finast hade jag nog det med min alldeles egna snäcka, Jenny. Det var hon och jag som stannade kvar efter skolan när alla andra åkte hem. Det var hon och jag som inte hade råd att bo kvar på hotellet så vi bröt oss in i andra rum bara för en natt. Det var hon och jag som drev bartenders till vansinne med vår ihärdighet. Det var hon och jag som lyckades inkvartera oss i personalbostäder, trots allt. Det var hon och jag.
