Sanden är så glödande het att man tror fotsulorna kommer bli några hudlager tunnare om man inte tar bort fötterna från marken snarast möjligt. Det är i sådana här situationer man tackar japanerna för det där med flip-flops. Solens strålar steker alla några nyanser närmare brownies och i solstolarna ligger en större skara med folk från klassen som ska åka ned till Australien. Varför de befinner sig på stranden i Turkiet tillsammans är för henne ett mysterium vars hennes undermedvetna får stå till svars för.
Där ligger hon på mage och skrattar åt något som han säger. Blink. Blink. Vem är han? Han är blond, kortklippt och blek samt en-två storlekar större än den attraktiva idealkroppen. Hon hasar sig automatiskt åt sidan när Anna kommer och slår sig ned på samma handduk för att befria sig från smärtan den olidliga värmen från sanden envisas att plågas med. En våg av stor proportion slår plötsligt över dem och när den drar sig tillbaka har alla i kraften hamnat liggandes i en hög närmre vattenkrönet. Det undermedvetnas makt eller ej, men hon och hans armar och ben har trasslat sig in i varandras och där ligger de och flämtar av skratt. Med solen i ögonen vänder han huvudet åt sidan, ser på henne och frågar:
- Do you love me?
Det behövs inte ens några tiondels sekunder, det är en ren reflex det som sker. Ett tomt skratt. Menade han allvar? Klick, klick. Hela försvarskavalleriet har laddats upp och marscherar in till sina positioner. Fientlighetens underton på tungan.
- What kind of question is that?
Hon känner honom inte. Hur kan man påstå att man känner någon efter bara några timmar, några dagar? Hur kan man ens ställa en sådan fråga? Det finns regler man ska följa. Man ställer inte en sådan fråga till någon man inte känner och förväntas att man ska få ett ärligt svar. Ändå känns situationen dödligt allvarlig och han ser meddetsamma sårad ut. Sen kommer det. Suget i magen. Ett stort vildsvins bastanta betar rätt in i maggropen som snittar sig snett uppåt, rör runt innan den hackigt rycker tillbaka dem, den backar, sänker huvudet och går till attack igen. Ja känslan alltså.
Rewind <<
INT. ENGELSK PUB PÅ MAGALUF - EFTERMIDDAG
Det är här de som jobbar på annat håll på ön och i området kommer för att få den bästa prisvärda english breakfast, trots att klockan är närmare tre. HON sitter på en barstol och ser sig uttråkat omkring i den ganska öde baren och låter ögonen under tystnad iaktta HONOM. HAN sitter bredvid och dricker sin KOPPARBERGS PÄRONCIDER.
Pause ||
Jag vaknar. Lustigt att jag får flashbacks i drömmar och ser dem uppspelade som på film. Det är sådana här flashbacks som får mig att sakna Dave. And now to something completely random - Oleks första danslägerdag är förbi. Monika kallade honom för "grön" på området. Jag kan inte annat att hålla med och det går upp för mig att alla som går koreografkursen i Rzeszow inte nödvändigtvis har tillfälle att få erfarenheter bara för att man har kunskapen.
Där ligger hon på mage och skrattar åt något som han säger. Blink. Blink. Vem är han? Han är blond, kortklippt och blek samt en-två storlekar större än den attraktiva idealkroppen. Hon hasar sig automatiskt åt sidan när Anna kommer och slår sig ned på samma handduk för att befria sig från smärtan den olidliga värmen från sanden envisas att plågas med. En våg av stor proportion slår plötsligt över dem och när den drar sig tillbaka har alla i kraften hamnat liggandes i en hög närmre vattenkrönet. Det undermedvetnas makt eller ej, men hon och hans armar och ben har trasslat sig in i varandras och där ligger de och flämtar av skratt. Med solen i ögonen vänder han huvudet åt sidan, ser på henne och frågar:
- Do you love me?
Det behövs inte ens några tiondels sekunder, det är en ren reflex det som sker. Ett tomt skratt. Menade han allvar? Klick, klick. Hela försvarskavalleriet har laddats upp och marscherar in till sina positioner. Fientlighetens underton på tungan.
- What kind of question is that?
Hon känner honom inte. Hur kan man påstå att man känner någon efter bara några timmar, några dagar? Hur kan man ens ställa en sådan fråga? Det finns regler man ska följa. Man ställer inte en sådan fråga till någon man inte känner och förväntas att man ska få ett ärligt svar. Ändå känns situationen dödligt allvarlig och han ser meddetsamma sårad ut. Sen kommer det. Suget i magen. Ett stort vildsvins bastanta betar rätt in i maggropen som snittar sig snett uppåt, rör runt innan den hackigt rycker tillbaka dem, den backar, sänker huvudet och går till attack igen. Ja känslan alltså.
Rewind <<
INT. ENGELSK PUB PÅ MAGALUF - EFTERMIDDAG
Det är här de som jobbar på annat håll på ön och i området kommer för att få den bästa prisvärda english breakfast, trots att klockan är närmare tre. HON sitter på en barstol och ser sig uttråkat omkring i den ganska öde baren och låter ögonen under tystnad iaktta HONOM. HAN sitter bredvid och dricker sin KOPPARBERGS PÄRONCIDER.
HAN
Don't look at me like that
HON
And that would be how?
HAN
Distanced... disgusted, I don't know! You always give me that look babe, like you're a higher being or something. And I'm not.
HON
Am not.
HAN
Trust me, you are.
HON
How am I supposed to look at you then?
HAN
Lovingly
--
Fat chance huh?
Don't look at me like that
HON
And that would be how?
HAN
Distanced... disgusted, I don't know! You always give me that look babe, like you're a higher being or something. And I'm not.
HON
Am not.
HAN
Trust me, you are.
HON
How am I supposed to look at you then?
HAN
Lovingly
--
Fat chance huh?
Pause ||
Jag vaknar. Lustigt att jag får flashbacks i drömmar och ser dem uppspelade som på film. Det är sådana här flashbacks som får mig att sakna Dave. And now to something completely random - Oleks första danslägerdag är förbi. Monika kallade honom för "grön" på området. Jag kan inte annat att hålla med och det går upp för mig att alla som går koreografkursen i Rzeszow inte nödvändigtvis har tillfälle att få erfarenheter bara för att man har kunskapen.
No comments:
Post a Comment