Det var en man vid namn Sebastian

Jag känner mig kluven. Jag ser mig i spegeln och jag ser mig själv, jag ser mina raka riktlinjer jag lever efter, jag hör allt jag brukar säga. Ren perfektion, skulle man kunna påstå. Bara det att den meningen är fullständigt fel. Jag ser nämligen mitt gamla jag, jag ser riktlinjerna jag brukade leva efter och jag hör allt jag brukade säga. Jag står där och balanserar, vill jag sträcka ut armen och fånga tillbaka mig själv eller ska jag experimentera och se vad som kan ske?

Tycker jag om den här nya personen? Tycker jag om att få allting uppochnedvänt för mig? Jag vet att det fanns en tid då jag skulle kunna likna mig själv med en kvinnlig version av Sebastian Horsley:

The problem with normal sex is that it leads to kissing and pretty soon you've got to talk to them. Once you know someone well the last thing you want to do is screw them. I like to give, never to receive; to have the power of the host, not the obligation of the guest. I can stop writing this and within two minutes I can be chained, in the arms of a whore. I know I am going to score and I know they don't really want me. And within 10 minutes I am back writing. What I hate are meaningless and heartless one-night stands where you tell all sorts of lies to get into bed with a woman you don't care for.

Ja. Och nu, nu rynkar jag på näsan. Suckar och skakar på knullrufset. Vad sorgligt att leva i en sådan bubbla att man inte tror på något bättre. Men jag känner igen mig själv i så många meningar. Jag känner igen mitt gamla jag. Och jag saknar henne. Ändå är hon ganska äcklig, eller hur?