Tomorrow is a new tomorrow

Jag hoppas verkligen den här mardrömshelgen är över nu. I lördags, efter en fyra-timmars inspelning med Lee McDonald, en före detta dansare från Tap Dogs och filmen Bootmen, så blev jag ompysslad med sushi, misosoppa och efterrätt. Han hade städat och tänt massa ljus i hela lägenheten, aww! Tyvärr var min aptit lika med noll, men det var minst lika uppskattat ändå. Sedan låg jag i hög feber och yrade bort resten av kvällen i soffan vid eller utan medvetande för att fortsätta i samma veva dagen därpå. Igår var typ lågpunkten på hela sjukdomen, bröt ihop, men Slavski tvingade upp mig på visning av en lägenhet inne i stan och han hade rätt, lite frisk luft och rörelse utanför sovrummet gjorde mig nytta. Jag mådde mycket bättre på kvällen. Idag ska jag till och med ta mig till skolan, fast det gick inte alls så bra att stiga upp i tid till lektionen. Min mage behöver mat, den livnärde sig igår på en muffin och 3+2 tuggor pizza plus massa piller (polsk-knarkmedecin i tell you), pressade citroner och kaffe+té. Det talade den klart om när den kastade ut morgontéet. Så, någon form av tuggformat får det bli med kaffet.

Ahja, jag är fullt påklädd nu, i pojkvännens kläder förvisso. Det är fan ganska sorgligt när jag, tösen i förhållandet, inte får på mig alla av hans byxor. Okej om han inte skulle komma in i mina, men nu är det tvärtom. Hur ska mitt självförtroende klara av det här?! Haha. Det är lite underligt, måste jag medge, hur ovant det är att gå omkring i byxor igen. Det har ju vart kjoltyg och klänningar för hela slanten. Helt plötsligt känns byxor så jävla unladylike. Kan i och för sig vara Emily Gilmore som spökar någonstans med det uttalandet...


Men se här, här är några bilder från innan jag blev fördärvad av feber och heshet. Blommig och flickig och allt vad det nu heter. Jag hatar hur kluvet det här vädret är, på mornarna är det iskallt så man klär på sig så man klarar av promenaden till skolan, väl där svettas man ihjäl i sin kofta för solen bestämmer sig för att vara framme. Minuten jag kommer innanför dörren börjar det spöregna... Jävla aussieväder... Blommorna på muren påminde mig så mycket om The Secret Garden (regisserad av en polack som var Wajdas lärjunge, upptäckte jag nu. Se, redan som liten visste jag!), något jag tyckte om att se på när jag var yngre, så de blev fotade också.