Hur många är det som känner till Kristinit? Nahe, inte du heller? Bra, då var jag inte ensam. Fram tills idag då jag upptäckte en hel rad fabulösa kläder! Det finns så många independent designers att det helt enkelt inte går att ha koll på alla. Desto större anledning att dela med sig av de där guldkornen man hittar.
Den där långa tröjan har då Nichole lyckats med. Vilken härlig modell, tycker speciellt om det röda tyget vid axlarna och knapparna.
I senaste VeckoRevyn så guidar fröken von Sydow oss igenom garderobrensning. En sådan är det nog god tid att göra för min del. Kläderna jag slutligen bestämmer mig för att ta farväl av (detta sker väldigt sällan då jag insisterar: "Men det här vill säkert mina barn ha!") brukar jag ge bort till mina danselever. De är ju en hel skara Misha-wannabes. :D En del skickar vi till Polen förstås. Jag har länge funderat på att auktionera några snyggare plagg som jag helt enkelt inte kommer in i längre, på Tradera eller ebay. Det dröjde några år innan jag insåg att jag faktiskt inte kommer in i ett par byxor som satt snyggt på mig när jag var tretton. Hmpf. Men sedan finns ju plagg som jag har använt länge. Inte så att jag sliter dem med hälsan, utan plockar fram dem då och då. Som min svarta långärmade tröja från Orsay, den har ett vitt tryck från någon gata och har en polokrage med dragkedja på sidan. Den är lite different och framförallt så älskar jag den lika mycket nu som förut!
Med hemsk skuldkänsla över att inte skrivit färdigt lektionerna till SH som jag är skyldig till, så uppmärksammade min far mig med att visa mig följande: a) han har köpt Crash och b) jag har fått en film från Boxman. Skulle jag få Breakfast at Tiffany's den här gången måntro? Icke. Fast jag fortsatte i Audrey Hepburn temat med filmen som gjorde henne stor - Roman Holiday, eller som den är bättre känd på svenska Prinsessa på vift. Då var det bara att avbryta vad jag än höll på med och njuta av en svartvit klassiker från 1953 som jag aldrig sett tidigare. Prinsessa på vift fick tio Oscar-nomineringar, och Audrey Hepburn vann en Oscar för sin skildring av en modern prinsessa som gör uppror mot sina kungliga förpliktelser och upptäcker Rom på egen hand. Hon möter Gregory Peck, en amerikansk journalist som i jakt på ett exlusivt reportage låtsas ovetande om hennes riktiga identitet. Men hans plan raseras när de blir kära. Eddie Albert bidrar till filmens komik som Pecks bekymmersfria fotograf och vän. Denna romantiska komedi är stilfullt regisserad av William Wyler och anses vara en av de bästa filmerna genom tiderna.
- Boxman
Och oj vilken film det var! Jag är helt förälskad! Det var länge sedan jag haft en sådan fantastisk filmupplevelse, utan tvekan det bästa jag sett på länge. Misha är såld. Den klättrade direkt till en av tio bästa filmer jag sett. Hur kan jag ha missat den? Jag ska nog ha den kvar en dag extra och se den igen. Det här är verkligen en film värd att ses, och Hepburn är bara lovely på alla sätt. Är det någon skådespelerska som ska spela Audrey Hepburn i någon bibliografisk uppsättning så är det Natalie Portman, de är snarlika ibland! Hunken Gregory Peck skulle lugnt spelat in en Bond-film med det utseendet han har! Skådespelartrion fick mig att skratta, och göra det jag ibland förvånar mig själv med, att kommentera högt, trots att jag sitter ensam i rummet. Kläderna var vackra, jag förstår varför en Oscar utdelades där. Rom är verkligen en vacker stad och nu vill jag åka dit ännu mer, tack vare den här filmen. Scenen med dansen på båten och hur ett bråk bryter ut och orkestern börjar spela dramatisk musik till är bara så klockren! Skulle kunna tänka mig att Andrzej och gänget skulle ställa upp med samma sak, sådär spontant. Om ändå alla romantiska komedier skulle kunna hålla den här klassen, då skulle jag se dem dygnet runt. Storytelling at its best.
Ett vackert grått kuvert adresserat till mig anlände idag, med ett stort karaktäristiskt utropstecken i ena hörnet. Jag visste med ens att det var antagningsbeskeded jag höll i händerna, och antingen skulle jag dra en suck av lättnad, eller så skulle alla mina framtidsplaner gå under. Men jag är antagen! Stockholm till hösten, terminstart 28e augusti. Återstår att skicka svar och betala en summa pengar, hurra!
Ingredienser: Antonio Banderas, New York, ett lovande soundtrack, dans, kulturkrock, mer dans och en regissör som gjort diverse musikvideos för Simple Plan, Blink 182 och 3 Doors Down - Liz Friedlander. Det är den kommande filmen Take The Lead jag talar om, och ni kan se den suktande trailern här. Antonio Banderas är onekligen het. Min första tanke är att man helt enkelt inte kan gå fel om man har en dansfilm med Banderas i huvudrollen. Hoppas jag inte misstar mig och att det visar sig vara ett dåligt försök på att köra sin egna delaktighet i Dancing With the Stars ( den amerikanska versionen av Let's Dance). Koreografin står JoAnn Jansen ( Dirty Dancing 2, Elizabethtown), Anthony och Richmond Talauega (Michael Jackson's Ghosts) för och det blir en blandning av hip hop och strictly ballroom. En film som jag verkligten vill se! Kanske för att jag har ett starkt behov av att se alla dansfilmer...
När man åker på något i stil med studiebesök med jobbet, så känner man sig lite vuxen. Det känns som en vuxen aktivitet. Polhammargruppen ( läs: Palace Norrköping) har nyligen bytt leverantör från Pripps till Spendrups. I och med detta blev personalen bjuden till Spendrups bryggeriet i Vårby. Visserligen tycker jag att hur jag än försöker så kan jag helt enkelt inte slappna av och vara mig själv på jobbet, utan blir en Misha med hur många barriärer som helst, ständigt med pressen på att inte göra bort mig och försöka att inte göra något galet ( som att göra två sexor vodka lime - med salt *gulp*), men man känner ändå att man hör till något stort när man åker på något sådant här. Är man inte ett dugg alkohol intresserad kan jag tänka mig att hela dagen var ett stort slöseri med tid, men jag tycker alltid det är intressant med att få mer kött på benen. Även trots att jag var supertrött då jag besökte bodegan i Spanien och Tunel fabriken där, så uppskattades den visiten då. Idag var jag däremot tillräckligt utvilad och hann njuta av rundvisningen, och den goda (gratis) maten och den fria spriten. Det bästa med att byta till Spendrups är att vi äntligen får tillbaka Heineken! Något jag glatt skuttade över var att Spendrups också brygger Beck's, som i princip var den enda ölen jag drack hela sommaren 2005, som jag saknar stort, men som jag vet att vi inte tänker ha som utbud, än.
Så vi har blivit inmatade produktinfo, av de sorter öl vi skall sälja (Spendrups Export, Mariestad, Heineken, Murphy's, Sol, Amstel, Starobrno - och även den urskiljande men tilltalande Affligem Blond). Ölprovning! Smakupplevelser för olika tillfällen kallas det. Därefter blev det en tur i själva bryggeriet där vi tvingades på rockar i stil med labbrockar, som gav mig hemska minnen från gymnasietiden, och så småningom, "hättor" som öltjejen Marie kallade dem. Jag kallar dem kollossalt fula puffar. Enda kommentaren som behövs för att förklara denna sura uppsyn och påtvingade smajlet är följande bildtext: "De tvingade faktiskt mig att ha det här på mig!". Aww, Robban, men du som såg så söt ut! Sanna och jag utnyttjade detta med att klicka loss och tjata om Kodak moments.
