blame it on the stars

Ni vet hur ett klädesplagg ibland förknippas helt och hållet med ett moment i ditt liv? Det spelar ingen roll hur många gånger du tvättar plagget, hur du försöker få det att se annorlunda ut med alla möjliga kombinationer att bära det - mot alla odds så lyser det ändå som det gjorde den där gången.

Så blir det med den här klänningen. Därför blir det att den hänger mest i garderoben och sällan får komma ut, för tillfällena att bära den känns inte värdiga som första gången den fick göra debut. Debuten var ju på Ben Lee konserten - en av de mest magiska kvällar jag spenderat, lycklig, på en gräsmatta, med en fantastisk pirr-i-magen känsla när man tog åt sig lite för mycket av låttexterna, såg pojkvännen i ögonen, höll tass-i-tass och hoppades att han kände likadant.

Men den envisades till slut. Eller kanske var det jag som envisades. Att den skulle sluta vara så blyg. Så vi gick och åt middag till slut, vi tre.