När jag låg på soffan, med Kenshin i formen av en kanelbulle vid min mage, och såg på filmen Sense and Sensibility (1995), baserad på boken av Jane Austen, kände jag efter en halvtimme igen mig. Inte i filmen eller handlingen eller i själva konceptet, det var inte vad som var bekant, utan hur dumt den än låter, så var det kamera arbetet. Panoramavyerna, tempot, och berättartekniken. Jag hade sett det någonstans förut och det är nu när jag kollar upp vem som är regissören till filmen, Ang Lee, som alla pusselbitar faller på plats - Brokeback Mountain! Det går inte att förneka att mannen är en skicklig storyteller. Jag har alltid varit eld och lågor när man istället för att berätta, visar mer, precis som fallet är i den här filmen!
Eftersom jag redan hyllat och vid det här laget sett Pride and Prejudice med Keira Knightley och Matthew MacFayden minst ett dussin gånger ( nu var jag väldigt snål med sanningen), så hade jag stramat åt förhoppningarna på den här filmen - för inget kan ju klå P&P! Men den höll måttet. Den bearbetar samma problem som i den förstnämnda filmen: en mors försök att gifta bort sina många döttrar. Den här gången följer man systrarna Marianne (Kate Winslet) och Elinor Dashwood (Emma Thompson) istället, samt männen som uppvaktar dem spelade av bland annat Alan Rickman, Hugh Grant och Greg Wise. Den 136 långa filmen har vunnit en Oscar. Manuset är skrivet av Emma Thompson själv, och då jag inte läst boken själv, har jag förstått att hon tagit sig frihet att ge och ta det som behövs. Jag har inget att klaga på. Tur att ingen annan var hemma, för jag satt och skrattade eller talade till mig själv ett par gånger.
Det enda jag kunde störa mig på var överdosen naïvitet karaktären Marianne hade, och kunde för omväxlings skull relatera mer till den tystnämnda och något mer tillbakadragna karaktären dvs Elinor. Sedan är jag nog ganska partisk då min själ redan blivit besudlad och det är omöjligt att ge mig en annan uppfattning om Alan Rickman än att han är någon mildare form av sexgud. Pride & Prejudice behåller titeln som min favorit för ett tag framöver, älskar man den är det skam att inte se Sense & Sensibility. Tycker man inte om episka novellgestaltningar så kan jag trösta med att miljön är bländande vacker.
+++++
Alan Rickman!! *studsar*
ReplyDelete