now all i have to do is call catherine

Korten ur skjortärmen och med händerna på bordet - jag ligger fasligt mycket efter med inlämningar till skolan. Problemet är att lärarna bara ler, klappar en på axeln och säger "Luuuuugn bara, lämna in det när det blir färdigt!". Hur ska den kommentaren motivera mig med prestationsångest, va?! Det spelar alltså inte roll när jag lämnar in uppgifterna, så länge de lämnas in. Men nu så har jag äntligen fixat mitt Belle du Jour manus (snacka om dålig översättning jag fick tag på!), skickat iväg mail både till höger och vänster och spikat min manliga skådespelare. Marcel som Marcel.

- Du behöver bara va distanserad, arrogant, skinnjacke-bärande skurk med guldtänder som hånglar med en brud och som sedan ser på när hon tar av sig kläderna...

- Hahaha! Jag diggar guldtänderna!

Bra att han prioriterar rätt detaljer. Med Marcel inne så har inspelnings-plats också lösts. Hans hus är var vi spelade in One More Tonight och hans hus blir var min uppfriskande tolkning av Belle du Jour ska spelas in.

do you speak winter?

- Coffee to go pretty please!

Tydligen översätts det direkt till espresso-martini-in-a-paper-cup.
Tack Winter!

muffins, cupcakes and biscotti

Muffin ville bara säga hej. Hejhej!

it's too bad she won't live, but then again who does?

(bilder från film_stills)

När en femtonårig Melissa ambitiöst knappade in historien om Cowgirl på sin dator hade hon ingen aning om att när hon omvandlat den till ett manus flera år senare kunde sammanfatta den (a satirical western set in a film noir future) så att den onekligen påminde om Blade Runner. Ridley Scott, I think I'm on to you...

this feeling is pure, they're shooting up love

(lyrics from Carina Round's Into My Blood)

Jag känner mig lite småhurtig idag. Hurtig, liten och klumpig. Jag har styckat livet ur min käraste tumme på jobbet. Det lät ju som en otroligt bra idé att be kockarna vässa knivarna så man slapp skära upp lime med en slö egg. Jag borde inte vara tillåten i närheten av vassa föremål! Det slutar ju bara med blod och det djupaste såret i min bartender-karriär hittills. Bortsett från olyckshändelsen så har jag ju jobbat, fått världens smarrigaste staff-meal (musslor i Pernod-sås!), stulit blommor att pynta vardagsrummet med (änglatrumpeter!) och omplanterat min orkidé (trots den mörbultade tummen). Dessutom börjar det gå upp för mig att min sötaste lilla Muffin växer så det knakar. Sådant går lätt förbi en obemärkt när sötbollen hela tiden är framför ögonen på en. Hon är ju åtta veckor nu, och har numera som vana att sova på huvudkudden!

Sedan är ju Melbourne vädret scitzo igen. Här var jag beredd att omfamna strumpbyxor till vardags och trenchcoat-mornar med en hederlig scarf runt halsen men istället är det varmt-varmt-varmt.

and when i got older, when i grew bolder out onto the streets i flew

(bild via här)

Åh vad jag önskar att det var en ändlös grön äng utanför mitt fönster istället för en betongdjungel. Idag har vi bar-skola på Campari. Hur många sådana har man inte hunnit med sedan man började jobba bar? Alltid minst lika roligt dock. Bäst är att vi får gratis mat på köpet. Det tycker min plånbok mycket om.

well, what can i tell you baby? I've always been bad...

Det här är inte rättvist! Varför finns mannen vars kindben jag vill föröka mig med i Melbourne just nu?! Varför talar ingen om sådant här för mig i förväg?! Då kanske jag inte skulle vara botten-is-nådd-pank och ha råd att slicka honom i örat/posera framför kameran för femtio dollares. Insane. Måste man betala för att få ta bild med sin alla drömmars vampyr?!?! Well jag är villig att sälja min själ. Men bank-kontot håller inte med...

Jag förtjänar inte den här dåliga karman!!! Jag som typ gav Caprica en andra chans när jag insåg att han var med. Och nu, nu andas vi samma luft! Åh! Spike, devour me!!!!

P.S This so cracked me up.

the daily muffin

Efter fem dagar med Muffin har vi för övrigt upptäckt att hon inte är en katt utan en papegoja - hon älskar att sitta på ens axel! Stackars liten när hon växer upp och helt plötsligt inte får plats där längre...

blessed are the hearts

Albert Camus once wrote: “Blessed are the hearts that can bend; they shall never be broken.” But I wonder, if there’s no breaking, then there’s no healing. And if there’s no healing, then there’s no learning. And if there’s no learning, then there’s no struggle. And struggle is a part of life, so must all hearts be broken?

Lucas Scott, 5x11 You’re Gonna Need Someone On Your Side

Så hur ser livet ut egentligen på andra sidan datorskärmen? Jag är inne på tredje dagen av sjukdom, vilket innebär konstant huvudvärk (förutom när pillrena kickar in), mer sömn än en kattunge och , Gossip Girl/Coupling maraton och litervis med té. Igår verkade jag bli frisk för en halv dag. Sedan blev klockan kvällsdags och min nyfunna kryhet (jag lagade middag och allt) fick en avada-kedavra. Tur att jag har en vit snöboll som tassar efter uppmärksamhet och får livet att verka lite ljusare...

TRANSLATION: Third day of sickness, which equals constant sleep, Gossip Girl/Coupling marathon, suicidal headache and cuddling with a white snowball.

as long as they don't sparkle, they're deadly fucking hot

(via fuckyeahsalvatorebrothers och vampire diaries)

Fuck yeah Salvatore brothers. Oj, obcessa jag lite över Damon och Stefan helt plötsligt? My bad. Men en tös som jag kan helt enkelt inte stå emot det där triangeldramat som uppstår. De bästa vampyrerna är inte ödmjuka, de är arroganta, självutsedda god-gifts-to-women som beter sig som rovdjur. Punkt.

i don’t care if monday’s blue, tuesday’s grey and wednesday too

Då har man fallit offer för de där högre makterna som ibland jävlas med en och påminner en om ens mänskliga egenskaper - som det där med att vara sjuk. Man skulle kunna likna mig vid ett astma-andande ömkligt knytte som knarkar smärtstillande och vitaminer, varvandes med té, lemsip och Amol. Oj, och en Heinie. Förstår inte hur den slank ned. Sa jag att min näsa är ett mejeri för rinnande produkter?

Så medan jag snörvlar i sängen hittar man till gamla bilder från början av Melbourne-kapitlet som aldrig riktig dök upp här. En liten påse gott och blandat i bildperspektiv. Frågar du mig är det alltid lakritskringlorna som blir kvar sist...

TRANSLATION: I'm drugged with painkillers and in bed with fever yet again. I hate it when the powers that be decide to remind me of my humane qualities. Bedrest has however resulted in browsing old photos that never quite made it to the blog from the first chapter of Melbourne life, but now they do. Like a bag of mixed candy, or a mixtape.

procrastination according to a material girl

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Om man offentlig-gör ett löfte, ett mål, så är det inte lika lätt att bara råka ge upp. Så nu blir jag offentlig. Den som grävt ned sig under en blomkruka har kanske missat att jag är lycklig ägare till Muffin, men alla andra som inte slår rot, kanske kan ana att som Muffin-mamma så blir det lite utgifter. Eftersom jag inte är mer än dödlig (nåja) så har ju ett ohälsosamt behov att fylla min garderob... så därför har jag nu bestämt att jag inte får spendera ett öre på kläder förrän jag gått ned fyra kilo. Tillbaka till det jag brukade väga med andra ord. Undantaget heter skor, vi stegar ju in i vintertid här i Melbourne medan alla andra skuttar in i sommartider.

Därför anar jag, eftersom man oftast vill ha det man inte får, att det kommer bli sådär bedrövligt materiellt suktande efter kläder jag ändå inte kan afford. (Omfamna svengelskan darlings!) Därför har jag slösat någon timme helt i onödan på att browsa Modcloth och dylikt . Japp. Det är den nivån jag snackar om! Och vet ni vad, det verkar som om jag hungrar efter en blommig klänning... bra att jag får för mig det när Melbourne blir som kallast!

(bilder via 1, 2, 3, 4, 5)

The Adventures of Muffin

Jag kan ju inte motstå att använda kameran på datorn för att filma min Muffin när hon beter sig såhär. Kattungar alltså. Varför har man inte alla en sådan i sitt liv? Vem behöver en TV när man har en hårboll?

with no further ado, let me introduce you to Muffin

Vi har blivit med katt! Familjen har fått tillökning (quote, unquote käraste Lady & Lufsen). Och vilken pärla hon är dessutom! Den finaste, försiktigaste, nyfikna och väluppfostrade vita lilla snoböll som tassat på en matta. Hon älskar att snufsa in sig i mitt hår och bolla upp sig vid nacken, springa upp och ned för trappan, jaga spännande reflektioner i barstolarna och att bada i uppmärksamhet. Ett praktexempel på en framtida bortskämd stjärna som kommer sprida så mycket sockervadds-söt lycka i vårt liv genom att bara vara där. Jag är rädd kära b-logg, att Muffin kommer dominera här framöver...

TRANSLATION: We're with cat now! The cutest white little furball humanity ever had the chance to lay its eyes upon. She's the epitome of cuddliness as well!

blame it on the stars

Ni vet hur ett klädesplagg ibland förknippas helt och hållet med ett moment i ditt liv? Det spelar ingen roll hur många gånger du tvättar plagget, hur du försöker få det att se annorlunda ut med alla möjliga kombinationer att bära det - mot alla odds så lyser det ändå som det gjorde den där gången.

Så blir det med den här klänningen. Därför blir det att den hänger mest i garderoben och sällan får komma ut, för tillfällena att bära den känns inte värdiga som första gången den fick göra debut. Debuten var ju på Ben Lee konserten - en av de mest magiska kvällar jag spenderat, lycklig, på en gräsmatta, med en fantastisk pirr-i-magen känsla när man tog åt sig lite för mycket av låttexterna, såg pojkvännen i ögonen, höll tass-i-tass och hoppades att han kände likadant.

Men den envisades till slut. Eller kanske var det jag som envisades. Att den skulle sluta vara så blyg. Så vi gick och åt middag till slut, vi tre.

the salmon dance

I think someone's been to IKEA...

Numera finns det rabarber-vanilj-té, knäckebröd, Kalles (Nickes val, inte mitt) och lax med tillbehörande gravlaxsås hemma. Japp. Så är det. Sluta skratta! Australien är långt borta från Mellanmjölks-riket.

hey sis, do you like this?

Den här klänningen grävde jag fram på vintage-marknaden och tänkte direkt på syster-yster min. Den kändes så Monika. Så jag köpte den och tänkte att nu skickar vi den till henne som present. Men sedan tog jag på mig den och tyckte att den faktiskt var ganska fin, även på mig. Så syster, vad tycker du? Vill du ha den här? Eller ska jag omformulera mig: har du plats för mer kläder i din garderob? Den har långa ärmar egentligen och är körbärs-ask-lila, om det nu godkänns som färg-beskrivning.

TRANSLATION: I found this dress at the vintage-market and immediately thought of my sister when I saw it. But now when I put it on myself I kind of like it. Didn't expect that at all. So what do you say sis, do you want it?

a cookie for your thoughts

Idag börjar jag knarka vatten.

Midjan har fått för sig att ha ekvatorn som förebild. Inte ok.

Frukt och grönt - here I come!

Amen.

holding hands with charlie chaplin

Påsken har gått förbi ganska obemärkt hos oss, förutom att vi jobbat hela påskhelgen på varsitt håll. Så på måndagen när vi båda två hade ledigt tvingade jag ut oss ur lägenheten ut i det strålande vädret. Det styrdes mot World på Southbank-sidan. Vi delade en stor havsfrukts-tallrik som kom hand i hand med en flaska vitt. Det körde vi givetvis på! Sedan gick jag visst på dejt med Charlie Chaplin...

musical kittens

Det sötaste jag sett! Hur kan man inte vilja ha en lurvig liten hårboll när de beter sig såhär?! Åh!

so pretty with your hair all a mess your eyes so bright and full of happiness

Jag läste en bok nyligen där protagonisten ofta står framför spegeln men aldrig ser sig själv i ögonen. Han granskar varje detalj, varje förändring i ansiktet, på kroppen, men aldrig ögonen. För personen som kommer se tillbaka är inte någon han kommer känna igen. När jag står framför spegeln talar mina ögon sorgligt om för mig att det är dags nu. Dags för en slags ridå att gå ned över pannan. Så saxen åkte fram och klipp-klipp, nu har luggen gjort entré i mitt ansikte igen.

TRANSLATION: One scissor-session in front of the bathroom mirror and the the bangs are back.

One Million Billionth of a Millisecond on a Saturday Morning

Människan är ett fasligt egoistiskt släkte. Djungel-lagen och allt det där. Att döda eller att dödas. Precis som vagnhästar med skygglappar ser vi enbart till att först och främst ta vara på oss själva. Lugnt, allt är bra med mig. Men sen då!? Glöm inte bort själen som går i bitar där hemma, vars hjärta oroar sig till döds över dig och måste sedan få en hjärt-och-lung-räddning resten av dagen för att återhämta sig. Jävla egoister. Bara för att man lever i sitt egna universum betyder det inte att du inte finns i någon annans...

P.S Pojkvännen är upphittad igen. Vilken dupek.

you who never arrived in my arms, beloved, who were lost from the start

Idag har jag tappat bort min pojkvän. Snacka om att paranoian växer. Det där med att svara i telefon verkar ju inte vara något man gör längre...

TRANSLATION: Missing boyfriend alert! Since when is it uncool to answer phone calls? (yeah, I know, look who's talking!)