Peptalk

"It is better to aim at perfection and miss it, than to aim at imperfection and hit it"
- T. J. Watson, Sr.

Hur många har inre monologer med sig själv, räck upp en hand! Jaha, men då får vi låtsas att fler än jag har det så jag inte känner mig så retarded då. Igår hade jag nämligen det. Fy fan vad jag skällde ut mig själv. Det var inte en sekund för sent! Orden kom så perfekt, som om de väntat på något tidvatten. Mina fötter bar mig till Trigg Beach, solnedgång och sanddyner. Inte bara en och annan våg som sköljde över mig, utan också lite vett.

Jag har gått och blivit soft. R gjorde mig till en flickvän. Som flickvän var det inte lika viktigt att vara kontrollfreak helt plötsligt - han tog ju hand om mig. Jag som aldrig litade på någon förut, nu har jag gått och gett folk för många second chances. Jag vill inte bli besviken. Vad hände med att ha så låga förväntningar som möjligt så att det blev omöjligt att bli annat än överraskad? Det var ju en vattentät filosofi! Jag vill inte att de ska invadera mina tankar. Jag vill återgå till den Misha som kunde röra till i huvudet på pojkarna och komma undan utan minsta skråma. Oberörd och svårflörtad. Varför har jag gått och fått för mig att jag är så jävla beroende av närhet för?! Det är äckligt hur naïv man kan bli trots allt man gått igenom. Dags att ta en paus och vända om. Kunde jag inte kommit på det här lite tidigare?