Hur många är det som känner till Kristinit? Nahe, inte du heller? Bra, då var jag inte ensam. Fram tills idag då jag upptäckte en hel rad fabulösa kläder! Det finns så många independent designers att det helt enkelt inte går att ha koll på alla. Desto större anledning att dela med sig av de där guldkornen man hittar.
Den där långa tröjan har då Nichole lyckats med. Vilken härlig modell, tycker speciellt om det röda tyget vid axlarna och knapparna.
I senaste VeckoRevyn så guidar fröken von Sydow oss igenom garderobrensning. En sådan är det nog god tid att göra för min del. Kläderna jag slutligen bestämmer mig för att ta farväl av (detta sker väldigt sällan då jag insisterar: "Men det här vill säkert mina barn ha!") brukar jag ge bort till mina danselever. De är ju en hel skara Misha-wannabes. :D En del skickar vi till Polen förstås. Jag har länge funderat på att auktionera några snyggare plagg som jag helt enkelt inte kommer in i längre, på Tradera eller ebay. Det dröjde några år innan jag insåg att jag faktiskt inte kommer in i ett par byxor som satt snyggt på mig när jag var tretton. Hmpf. Men sedan finns ju plagg som jag har använt länge. Inte så att jag sliter dem med hälsan, utan plockar fram dem då och då. Som min svarta långärmade tröja från Orsay, den har ett vitt tryck från någon gata och har en polokrage med dragkedja på sidan. Den är lite different och framförallt så älskar jag den lika mycket nu som förut!
Med hemsk skuldkänsla över att inte skrivit färdigt lektionerna till SH som jag är skyldig till, så uppmärksammade min far mig med att visa mig följande: a) han har köpt Crash och b) jag har fått en film från Boxman. Skulle jag få Breakfast at Tiffany's den här gången måntro? Icke. Fast jag fortsatte i Audrey Hepburn temat med filmen som gjorde henne stor - Roman Holiday, eller som den är bättre känd på svenska Prinsessa på vift. Då var det bara att avbryta vad jag än höll på med och njuta av en svartvit klassiker från 1953 som jag aldrig sett tidigare. Prinsessa på vift fick tio Oscar-nomineringar, och Audrey Hepburn vann en Oscar för sin skildring av en modern prinsessa som gör uppror mot sina kungliga förpliktelser och upptäcker Rom på egen hand. Hon möter Gregory Peck, en amerikansk journalist som i jakt på ett exlusivt reportage låtsas ovetande om hennes riktiga identitet. Men hans plan raseras när de blir kära. Eddie Albert bidrar till filmens komik som Pecks bekymmersfria fotograf och vän. Denna romantiska komedi är stilfullt regisserad av William Wyler och anses vara en av de bästa filmerna genom tiderna.
- Boxman
Och oj vilken film det var! Jag är helt förälskad! Det var länge sedan jag haft en sådan fantastisk filmupplevelse, utan tvekan det bästa jag sett på länge. Misha är såld. Den klättrade direkt till en av tio bästa filmer jag sett. Hur kan jag ha missat den? Jag ska nog ha den kvar en dag extra och se den igen. Det här är verkligen en film värd att ses, och Hepburn är bara lovely på alla sätt. Är det någon skådespelerska som ska spela Audrey Hepburn i någon bibliografisk uppsättning så är det Natalie Portman, de är snarlika ibland! Hunken Gregory Peck skulle lugnt spelat in en Bond-film med det utseendet han har! Skådespelartrion fick mig att skratta, och göra det jag ibland förvånar mig själv med, att kommentera högt, trots att jag sitter ensam i rummet. Kläderna var vackra, jag förstår varför en Oscar utdelades där. Rom är verkligen en vacker stad och nu vill jag åka dit ännu mer, tack vare den här filmen. Scenen med dansen på båten och hur ett bråk bryter ut och orkestern börjar spela dramatisk musik till är bara så klockren! Skulle kunna tänka mig att Andrzej och gänget skulle ställa upp med samma sak, sådär spontant. Om ändå alla romantiska komedier skulle kunna hålla den här klassen, då skulle jag se dem dygnet runt. Storytelling at its best.
Ett vackert grått kuvert adresserat till mig anlände idag, med ett stort karaktäristiskt utropstecken i ena hörnet. Jag visste med ens att det var antagningsbeskeded jag höll i händerna, och antingen skulle jag dra en suck av lättnad, eller så skulle alla mina framtidsplaner gå under. Men jag är antagen! Stockholm till hösten, terminstart 28e augusti. Återstår att skicka svar och betala en summa pengar, hurra!
Ingredienser: Antonio Banderas, New York, ett lovande soundtrack, dans, kulturkrock, mer dans och en regissör som gjort diverse musikvideos för Simple Plan, Blink 182 och 3 Doors Down - Liz Friedlander. Det är den kommande filmen Take The Lead jag talar om, och ni kan se den suktande trailern här. Antonio Banderas är onekligen het. Min första tanke är att man helt enkelt inte kan gå fel om man har en dansfilm med Banderas i huvudrollen. Hoppas jag inte misstar mig och att det visar sig vara ett dåligt försök på att köra sin egna delaktighet i Dancing With the Stars ( den amerikanska versionen av Let's Dance). Koreografin står JoAnn Jansen ( Dirty Dancing 2, Elizabethtown), Anthony och Richmond Talauega (Michael Jackson's Ghosts) för och det blir en blandning av hip hop och strictly ballroom. En film som jag verkligten vill se! Kanske för att jag har ett starkt behov av att se alla dansfilmer...
När man åker på något i stil med studiebesök med jobbet, så känner man sig lite vuxen. Det känns som en vuxen aktivitet. Polhammargruppen ( läs: Palace Norrköping) har nyligen bytt leverantör från Pripps till Spendrups. I och med detta blev personalen bjuden till Spendrups bryggeriet i Vårby. Visserligen tycker jag att hur jag än försöker så kan jag helt enkelt inte slappna av och vara mig själv på jobbet, utan blir en Misha med hur många barriärer som helst, ständigt med pressen på att inte göra bort mig och försöka att inte göra något galet ( som att göra två sexor vodka lime - med salt *gulp*), men man känner ändå att man hör till något stort när man åker på något sådant här. Är man inte ett dugg alkohol intresserad kan jag tänka mig att hela dagen var ett stort slöseri med tid, men jag tycker alltid det är intressant med att få mer kött på benen. Även trots att jag var supertrött då jag besökte bodegan i Spanien och Tunel fabriken där, så uppskattades den visiten då. Idag var jag däremot tillräckligt utvilad och hann njuta av rundvisningen, och den goda (gratis) maten och den fria spriten. Det bästa med att byta till Spendrups är att vi äntligen får tillbaka Heineken! Något jag glatt skuttade över var att Spendrups också brygger Beck's, som i princip var den enda ölen jag drack hela sommaren 2005, som jag saknar stort, men som jag vet att vi inte tänker ha som utbud, än.
Så vi har blivit inmatade produktinfo, av de sorter öl vi skall sälja (Spendrups Export, Mariestad, Heineken, Murphy's, Sol, Amstel, Starobrno - och även den urskiljande men tilltalande Affligem Blond). Ölprovning! Smakupplevelser för olika tillfällen kallas det. Därefter blev det en tur i själva bryggeriet där vi tvingades på rockar i stil med labbrockar, som gav mig hemska minnen från gymnasietiden, och så småningom, "hättor" som öltjejen Marie kallade dem. Jag kallar dem kollossalt fula puffar. Enda kommentaren som behövs för att förklara denna sura uppsyn och påtvingade smajlet är följande bildtext: "De tvingade faktiskt mig att ha det här på mig!". Aww, Robban, men du som såg så söt ut! Sanna och jag utnyttjade detta med att klicka loss och tjata om Kodak moments.
Om genrepet: Pubertetsoffer
En blog jag dagligen besöker är The Sartorialist. Där postas dagliga outfits direkt från New Yorks gator som personen knäppt. Man blir lite frestad själv att börja gå omkring på stan, hejda någon och säga "Ursäkta mig, du är så snyggt klädd, får jag bara ta kort på dig?". Haha. I Stockholm/Malmö/Göteborg kanske det skulle funka, men inte i Norrköping. Man skulle bli känd som hon med kameran som tar kort på folk. Våren är ju garanterat närmre i NYC än i skandinavien kan vi fastslå genom att se på hur folk klär sig.
Tips till mig själv: tänk på att inte se Supernatural mitt i natten nästa gång. Till och med jag, som är ganska härdad gällande vad som är skrämselfaktorer, känner mig helt plötsligt en smula mer lättskrämd än tidigare. Så ladies and gentlemen, jag har precis upplevt mitt första Supernatural avsnitt. Första tanke är att det kanske är en potentiell ersättare för Arkiv X om de inte screw up för mycket. Men sedan har jag bara sett pilot-avsnittet, så jag kanske inte ska uttala mig för mycket om saken.When Sam and Dean Winchester were just little kids, their mom was killed by something "supernatural." Their father's life and their lives were never the same after that. After that incident, their father raised them to be warriors and started to take an interest in the "supernatural." - imdb.com
Jag satt väldigt ofta och tänkte högt "Nejmen det där får ju inte hända!". Två besvikelser mötte jag dock. Den första var dialogen. Ibland var saker de sa så himla dåliga att de blev bra: "No chick-flick moments!" och sedan hela spök/demon utplånandet. Den biten kändes som Alien möter Predator i en uppslukning av någon som leker för mycket med Photoshop brushes. Men man förstår direkt att det är just den där präglingen som kommer att bli typiskt för "upplösandet" i Supernatural, lite som att vampyrerna worpade missbildade fejjen i Buffy. Men det där flimrandet av Constance var jättesnyggt. Första gången funderade man på ifall man såg fel, men sedan dök det upp igen och då visste man att aha-den-här-personen-är-det-något-fel-på. Stort plus för användning av musiken och ljudeffekter. Som att spela gullig och rogivande lull-musik för spädbarn när hemska saker sker, för att vid första ögonkastet bedra om trygghet och att det kansk ebara var en drömscen. Ljuvligt! Ujuj vilka ljudeffekter! Det blev lite B där med "Ooh, vilket snyggt halsband, visste du förresten att pentagram beskyddar ifrån ondska?" men detaljen att farsan lämnar koordinatsiffror till dem verkar vara genomtänkt så jag får väl se lite genom fingrarna där. Med humoristiska referenser som "Agent Scully, Agent Mulder" så är det värt. Det är en snygg pilot och den har det en pilot bör ha: bra handling, karaktärsutveckling, det jag kallar för flyt, man blir hooked helt enkelt. Tacka tidigare X-files regissören David Nutter för Arkiv X känslan!
Med handen på hjärtat så var det filmen med samma namn som fick mig att läsa boken av Tracy Chevalier, och vet ni vad - boken är mycket bättre! Det brukar ju vara så, att böcker är bättre. En film fångar inte alltid upp de inre tankarna och det känslomässiga kaos man kan läsa sig till som sker inombords på huvudkaraktären. Griet, i detta fall. Hon blir tjänsteflicka vars höjdpunkt under dagen blir att städa i ateljén till konstnären Vermeer. Man har fångat hela vardagstillvaron från 1600-talets Holland ganska bra i boken, allting är väldigt vackert skrivet. Hjärnan stimuleras av ordvalet. Det är en berättelse om hur en tavla kom till, med väldigt mycket "förbjuden frukt" och frestelser. Synd att de inte frestas mer och att saker kommer i vägen. Halvvägs genom boken fick jag ett stort sug på att se filmen en gång till, vi har den liggandes någonstans. Ska bli intressant att se den med nya ögon.
I söndags på teatern när jag höll i danslektionerna, så passade jag på att smyga ned i det enorma kostymförrådet för att njuta av alla vackra klänningar och kostymer som hänger där nere, som jag ofta gör. Ja, om jag inte envisas med att prova på en och annan klänning som jag sedan måste hålla tassarna borta ifrån, för att jag för sent insett vår pågående opassande romans. Robin är där och hoppar fram med huvudet före från ena raden av kostymer och det första han utbrister är en anmärkning om mitt utseende.
Så gurkor var vad jag skulle komma till.
Yay! Idag är det måndag, och måndag innebär Prison Break! Så här sitter man nu, reklampaus visserligen, och njuter. Oh, Panic Room på tisdag, nu blev jag sugen på att se den med...
Jag bara måste skriva några rader om en viss röd liten kisse som kommer bli min i slutet av april! Det är så att jag har bokat Sparvens kattunge ( hennes katt har en kull på sju), och "bill å bull" som hon okreativt kallar de två röda är inom sikte för mig. Jag är frestad av att ta båda två. Sanningen är ju att den jag ska ha är egentligen en gåva till sötaste syster som behöver sällskap av en kisse, men eftersom jag troligtvis kommer flytta ihop med henne under hösten så kanske två kissar blir för mycket? Aww, men är de inte söta?!
Dagens upptäckt var när jag traskade in i inredningsbutiken Casa Nova på St Persgatan, för att leta efter något änglalikt att köpa till mammsen, då jag upptäcker att de numera har köpt in en hel vägg med Dazzling smycken! Trendiga och prisvärda halsband, armband, örhängen med en hel del etniska influenser. Blev själv förtjust i ett halsband med nätt guldkedjka och en stor berlock/sten som verkar vara på tapeten nu. (Haha, det är ett så roligt uttryck det där!) Det är ganska lustigt att somliga saker blir billigare att köpa via Accesora, än direkt i butik! Aja, det slutade med att jag köpte en älv-ljushållare till mamma och kaffedoftande ljus till mig själv.
Ja, så här såg jag ut för kanske en timme sedan när jag och pojken kom hem, lagom trött, efter att bockat av Cromwell och Palace på kvällens utelista. Eller det kanske heter "innelista", det är trots allt två ställen som jag tycker om att gå till. Nu har jag smörjt in mig i Clarins produkter och är redo för att snärjas av sömnen och drömma sött. Gonatt.
Här är det lite vardagslyx med min fina, underbara, stora och téfyllda, tékopp som gäller. Ska strax sätta mig ned och titta på Sex, Lies and Videotape som Steven Soderbergh regisserat. Fick hem den idag, från Boxman. Det där fiffiga med att hyra DVD på nätet, ni vet. Egentligen står Breakfast at Tiffanys överst på min lista nu, men jag fick hem den här istället. Alla exemplar är troligtvis uthyrda, så de skickar det som stod näst på listan. Fast den här ska bli spännande att se också! Mer om filmen kommer sen...
