Kanske är det för att jag kan identifiera mig med Tobe, flickan som kaxigt förför Harlan, som inte bara är äldre utan lever livet som en cowboy, som gjorde så att filmen gick rakt till mitt hjärta. Precis som på den gamla goda tiden, vilda västern style, med en touch av nutidens San Fernando Valley. Historien handlar om hur denna vanföreställande man inleder ett förhållande med en rebellisk ung tjej. Överbeskyddande fadern sätter snabbt stopp för deras nyförälskelse, då han med ett demonstrerande vapen upptryckt i pannan på Harlan klart uttrycker sig att han inte vill se honom i närheten av varken Tobe eller hennes bror Lonnie (Rory Culkin - fantastisk skådespelarinsats, bland det bästa med filmen) igen.
Down In The Valley av David Jacobson ser ut så som jag vill att en film ska se ut. Den är vacker och det är utan överdrift som jag säger att det vattnades i munnen på mig vid scenerna med gungan, då Harlan tar med sig Lonnie för att lära honom skjuta ( ljudeffekterna alltså!) och då Lonnie ska överkomma sin rädsla för mörker. Få filmer får mig att må så dåligt och så bra på en och samma gång. Jag tror jag till och med pratade med mig själv halva filmen igenom. Tur för det svenska folket att jag inte såg den här på bio.
Början är lovande och det är när det blir mer och mer komplicerat, när man börjar ha oenade åsikter själv med Harlan och man bara skakar på huvudet åt de felaktiga val han gör, en efter en, som det börjar bli lite segt och det känns mer som om det inte handlar om karaktärerna längre. Allting görs bara för att rulla på storyn och få ett slut. Trots detta så finns det inte en sekund då man inte tror på att han är sann till sin personlighet. Han är trovärdig. Men det hjälper inte faktumet att filmen är för lång.
Det här är inte någon feel-good chickflick. Men det är inte heller de som når ut till mig. Det här är bitterljuvt, längtansfullt , i början sexigt, sedan naïvt och gripande. Förr eller senare skulle jag snudda på liknelser med Brokeback Mountain, bara för att det är cowboy filmer båda två. Men Down In The Valley är bättre. Kanske för att det inte handlar om två killar i ett tält, utan om situationer som påminner mig om egna erfarenheter.
+++++
Down In The Valley av David Jacobson ser ut så som jag vill att en film ska se ut. Den är vacker och det är utan överdrift som jag säger att det vattnades i munnen på mig vid scenerna med gungan, då Harlan tar med sig Lonnie för att lära honom skjuta ( ljudeffekterna alltså!) och då Lonnie ska överkomma sin rädsla för mörker. Få filmer får mig att må så dåligt och så bra på en och samma gång. Jag tror jag till och med pratade med mig själv halva filmen igenom. Tur för det svenska folket att jag inte såg den här på bio.
Början är lovande och det är när det blir mer och mer komplicerat, när man börjar ha oenade åsikter själv med Harlan och man bara skakar på huvudet åt de felaktiga val han gör, en efter en, som det börjar bli lite segt och det känns mer som om det inte handlar om karaktärerna längre. Allting görs bara för att rulla på storyn och få ett slut. Trots detta så finns det inte en sekund då man inte tror på att han är sann till sin personlighet. Han är trovärdig. Men det hjälper inte faktumet att filmen är för lång.
Det här är inte någon feel-good chickflick. Men det är inte heller de som når ut till mig. Det här är bitterljuvt, längtansfullt , i början sexigt, sedan naïvt och gripande. Förr eller senare skulle jag snudda på liknelser med Brokeback Mountain, bara för att det är cowboy filmer båda två. Men Down In The Valley är bättre. Kanske för att det inte handlar om två killar i ett tält, utan om situationer som påminner mig om egna erfarenheter.
+++++
visste att sista meningen skulle komma nångång...
ReplyDelete