En film jag har velat se länge, men inte fått se på grund av eftersaknad sällskap, var Tristan + Isolde av Kevin Reynolds (Robin Hood: Prince of Thieves, Waterworld). Den sågs häromdagen och med tanke på min svaghet för everything Irish and mythological så hade jag ganska höga förväntningar på den, trots att jag hört en hel del dåligt. Jag var beredd på att den inte skulle vara som den skrivna versionen. För mig är det definitivt a keeper. Den stannar kvar på datorn och jag ska se om den. Läs mellan raderna och du förstår att jag tyckte mycket om den. Fast har man inte läst historien om Tristan och Isolde så kan jag tänka mig att deras kärlek var ganska svår att köpa. Varför är det så att man har svårt att få kärleken believable i filmer nowadays? Var är passionen?!
dissar film.nu's recension. James Franco ( Tristán) visade sann lidelsen och får fram det utmärklt hur det är att gå om kring med smärta, att vilja men ändå inte få. Isolde däremot, tycker inte lika synd om henne. Det handlar inte om kåthet, det handlar om hur begäran efter kärlek kan få människor att strunta i allt, glömma bort lojalitet och ärlighet. fdet går att tolka det på många sätt. P.S Man vill bara nita till recensenten hos film.nu
ReplyDeleteNä men mu... filmen var faktiskt helt okej. Om man är tjej och gillar romantik så tilltalar den en hel del. Chii tyckte om den... Chii tycker att Pika ska titta på den med popcorn i famnen...
ReplyDeleteDetta är första gången jag är inne på din blogg och jag älskar den! Kommer att bli ständigt gäst overhere:D Keep up the good work girl!
ReplyDeleterene: du kan ju tamejtusan bli för lyrisk för ditt eget bästa ;)
ReplyDeletechii: låter som en inbjudan, vi tar å gör det när jag väl flyttar in hos er!
joanna: Åh vad glad jag blir av att höra detta :) Kul att du tycker om den!